20
att denna ålade honom att begifva sig från detta ställe och draga till Toboso, hvarest hon väntade honom, hade han genmält, att han vore fullt besluten att icke framträda inför hennes dägelighet, tills han utfört bedrifter som kunde göra honom värdig hennes ynnest. Fortginge det på sådant vis, lupe ju D. Quijote fara att icke lyckas bli kejsare, såsom han var förbunden att bli, eller ens ärkebiskop, hvilket dock vore det ringaste som vore möjligt; och därför måtte de öfverväga hvad som vore att göra för att få honom bort därifrån.
Licentiaten svarade att Sancho skulle vara obekymrad, ty de skulle nog få honom därifrån, om det så vore mot hans vilja. Han omtalade därpå för Cardenio och Dorotea hvad de hade uttänkt för att bota D. Quijote eller för att åtminstone föra honom tillbaka till hans hem. Därtill svarade Dorotea, att hon skulle föreställa en hjelpbehöfvande fröken bättre än barberaren, så mycket mer som hon hade kläder tillhands, hvarmed hon kunde spela rollen naturligt, och att man kunde öfverlåta åt henne omsorgen att föreställa allt, som erfordrades till utförandet af deras plan; ty hon hade läst många riddareböcker och kände väl till det språk beträngda fröknar använde, när de både vandrande riddare om deras ynnest.
— »Nå, då behöfves ej annat, sade kyrkoherden, än att det genast sättes i verket; förvisso visar sig lyckan mig bevågen, då så oförtänkt en dörr öppnats till eder hjälp, mitt herrskap, och på samma gång vi fått tillgång till hvad vi behöfde.»
Dorotea framtog genast ur sitt kuddvar en klädning af ett slags präktigt ylletyg jämte en mantilj af ett annat slags vackert grönt tyg, och ur ett skrin ett halsband och andra smycken, hvarmed hon på ett ögonblick utstyrde sig så, att hon såg ut som en rik och förnäm dam. Allt detta och mer till sade hon sig hafva medtagit hemifrån för hvad som kunde förefalla, och att dittills hon ej haft något tillfälle att bruka det. Alla blefvo betagna i hennes behag, älskvärdhet och fägring och gåfvo D. Fernando vitsord för klen urskillning, efter han försköt en så ovanlig skönhet. Men den som mest förvånades var Sancho Panza, ty han tyckte — som sant var, — att han aldrig i sina lifs dagar hade skådat en så skön varelse; därför bad han ock kyrkoherden mycket enträget, att denne måtte säga honom hvem den vackra damen vore och hvad hon hade att beställa i dessa otillgängliga trakter.