därutinnan att I icke vörden skuggan, och huru mycket mera då den verkliga närvaron af en vandrande riddare! Kommen hit, I landsvägsriddare och icke landridare, I stråtröfvare med fullmakt af det Heliga Brödraskapet! och sägen mig: Hvad var det för ett dumhufvud som undertecknade häktningsordern mot en sådan riddare som jag är? som icke visste att vandrande riddare ej äro underkastade domstols myndighet, utan att svärdet är deras lag, modet deras rätt, och den egna viljan deras kungliga stadga? Hvem var den tosing, säger jag än en gång, som icke vet att det ej finnes något adelsbref med så många fri- och rättigheter gom det en vandrande riddare förvärfvar den dag han undfår riddareslaget och hänger sig åt riddarskapets hårda idrott? Hvilken vandrande riddare har väl någonsin betalat mantalspenningar, försäljningsafgäld, brudskatt, sjuårsgärd, väg- och bropenningar?[1] Hvilken skräddare har väl af honom tagit sömmarlön för de kläder han åt honom förfärdigat? Hvilken borgherre mottagit honom på sin borg och låtit honom betala sin förtäring? Har det väl funnits en konung som icke bjudit honom till sin taffel? en mö som icke fattat kärlek till honom och öfverlämnat sig åt all hans vilja och behag? Och slutligen, hvilken vandrande riddare har det väl funnits, finnes det eller skall det väl finnas i hela världen, den där icke skulle äga mod att ensam gifva fyrahundra prygel åt fyrahundra landridare, som ställa sig i vägen för honom?»
Noter.
1 Ordspråket lyder på spanska: Allá van leyes do quieren reyes = lagar gå ditåt kungarna vilja; ett svenskt, som alldeles täcker detsamma, torde väl knappt finnas, men något ditåt uttryckes dock genom ett som säger att Kungsord har lag i hand, och detta har med en obetydlig förändring begagnats i öfversättningen. Om anledningen till ordspråkets uppkomst berättar den för Spaniens äldre medeltidshistoria synnerligen betydande och redan förut i dessa noter åberopade ärkebiskopen af Toledo D. Rodrigo Jiménez de Rada att under konung Alfons VI:s regering (1072—1109) voro hans franska gemål drottning Constance och dåvarande ärkebiskopen af Toledo D. Bernardo mycket angelägna om att i den spanska gudstjänsten införa den romerska ritualen i st. för den af ålder brukliga s. k. gotiska. Detta mötte emellertid ett så allmänt motstånd, att saken höll på att kosta konung Alfons kronan: men slutligen enades man om att afgöra densamma genom ett slags »Guds dom», i det två riddare skulle kämpa, den ene för den toledanska, den andre för den fransk-romerska ritualen, och den som segrade, hans ritual skulle följas. Den som stridde för den förra behöll segern; men detta förtröt drottningen, som då efteråt menade att en sådan sak ej borde afgöras med vapen, utan man
- ↑ Af de här nämnda utskylderna var försäljningsafgäld (alcabala) en viss procent som betalades vid köp och försäljning och kunde på sätt och vis sägas motsvara nutidens stämpelafgift; brudskatten (chapin de la reina, eg. drottningens toffel) utgick vid kungliga förmälningar, och sjuårsgärden (moneda forera) erlades som ett slags extra bevillning endast hvart sjunde år. D. Quijote bedömer naturligtvis dessa saker efter hvad han trott sig finna i sina riddareböcker; men visst är att riddarna äfven i verkligheten hade vissa bestämda förmåner och rättigheter, hvilka i De Sju Balkarna (Las Siete Partidas) angifvas sålunda: 1. att äras, äfven af konungarna; 2. att i kyrkan taga främsta platsen, näst efter konungen och kanikerna; 3. att vid gudstjänsten Kristusbilden på kalkens lock (la paz) räckes dem att kyssas; 4. att icke bjuda någon att sitta ned vid deras bord; 5. att rättvisans tjänare ej få med våld intränga i deras hus samt att deras vapen och hästar icke få tagas i mät; 6. att de äro fria från utskylder (pechos); 7. att ej vara underkastade tortyr, utom i fall af högförräderi; 8. att ej behöfva lida skymflig död, utan halshuggas eller svältas ihjäl i vanliga lifssaker, eller kastas i hafvet, om de begått stöld eller rån; 9. att tid ej blef försuten för dem, när de voro borta i konungens ärende; samt 10. att de kunde göra testamente utan de rättsliga formaliteterna. Åtskilliga af dess företrädesrättigheter funnos kvar ännu under hela adertonde århundradet.
