Sida:Cervantes Don Quijote (Lidforss) 1905 Förra delens senare hälft.djvu/215

Den här sidan har korrekturlästs

214

så när tillfredsställda, ty de bytte sadlarna, men icke gjordarna och grimmorna; och beträffande Mambrinos hjälm betalade kyrkoherden i smyg, och utan att D. Quijote märkte det, åtta realer för rakskålen, och barberaren gaf honom ett kvitto därpå, däri han äfven afstod från all talan om svekligt förfarande både då och i evighet, amen.

När således dessa båda stridigheter blifvit bilagda, hvilk voro de viktigaste och mest betydande, återstod att D. Luís’ tjänare ginge in därpå, att tre af dem vände om och en stannade kvar för att åtfölja honom dit D. Fernando åmnade föra honom; och, som ett blidt öde med bättre lycka redan hade begynt att bryta en lans och att jämna svårigheter till förmån för de älskande och de tappra i värdshuset, så beslöt det nu att föra saken till slut och gifva allt en lycklig utgång; ty tjänarna läto nöja sig med allt hvad D. Luis ville, och Doña Klara vardt så glad däröfver att ingen hade kunnat blicka henne i ansiktet utan att märka hennes hjärtas fröjd. Zoraida åter hade visserligen icke riktigt förstått alla de händelser hon sett, men bedröfvades och gladdes som det bar till och allt efter som hon såg det skiftande ansiktsuttrycket hos hvarje enskild person, isynnerhet hos sin spanior, på hvilken hon allt jämt höll ögonen häftade och vid hvilken hon fastbängde med hela sin själ.

Värdshusvärden, hvilken den begåfning och godtgörelse ej undgått som kyrkoherden gifvit barberaren, kräfde nu betalning för D. Quijotes räkning äfvensom för skadan på sina läglar och förlusten af vin, svärjande på att hvarken Rocinante eller Sanchos åsna skulle slippa från värdshuset, förr än han fått sina pengar till sista öret. Allt ordnade emellertid kyrkoherden, och D. Fernando betalade det, ehuru jämväl lagmannen med största beredvillighet hade erbjudit sig att göra upp det, och sålunda blefvo alla nöjda och stilla, så att värdshuset nu icke längre liknade Agramantes oroliga läger, såsom D. Quitote hade sagt, utan friden och lugnet på Oktaviani tid.[1] Och för allt detta, så var den allmänna meningen, hade man att tacka herr kyrkoherdens välmening och stora vältalighet samt D. Fernandos oförlikneliga frikostighet.

När nu D. Quijote såg sig fri och ledig från alla dessa stridigheter, så väl sin vapendragares som sina egna, tycktes det honom lämpligt att fortsätta sin påbörjade resa och fullborda det stora äfventyr, till hvilket han blifvit kallad och utkorad. Han gick alltså med fast beslutsamhet fram och knäföll för Dorotea, som dock icke tillstadde honom att säga

  1. Janustemplet i Rom, hvilket stod öppet i krigstider, vardt under Oktavianus (kejsar Augustus) tre gånger stängdt, emedan allmän fred rådde i romerska riket.