218
— »Så är det och så blir det, sade D. Fernando och därför bör Eders Nåd, herr D. Quijote, förlåta honom och åter upptaga honom i eder bevågenhets sköte, Sicut erat in principio[1], innan dylika synvillor taga vettet ifrån honom.»
D. Quijote svarade att han förlät honom, och kyrkoherden gick efter Sancho, som kom mycket ödmjuk och knäböjande bad om sin herres hand, och riddaren räckte honom den och, efter att hafva låtit honom kyssa henne, gaf han honom sin välsignelse och sade: »Nu lär du väl fullständigt inse, min käre Sancho, att det är sant hvad jag ofta förut har sagt dig, att allting här på borgen tillgår med trolleri.»
— »Det tror jag visst, menade Sancho, utom det där med hissningen, ty det gick då verkligen till på naturligt vis.»
— »Tro icke det, svarade D. Quijote; hade så varit skulle jag hafva skaffat dig hämnd därför både då och äfven nu; men hvarken då eller nu förmådde jag det, ej heller såg jag någon på hvilken jag kunde hämnas den smälek du utstod.»
Alla önskade nu veta huru det förhöll sig med hissningen och värden berättade dem punkt för punkt historien om Sanchos luftfärd, hvaråt de hade mycket roligt, men hvaråt Sancho skulle lika mycket hafva förargat sig, om ej hans husbonde ånyo försäkrat honom att det var förtrollning. Sanchos enfald gick dock aldrig så långt, att han icke ansåg det för ren och fulltygad sanning, utan inblandning af något som helst trolleri, att han blifvit hissad af personer med kött och blod, och ingalunda af drömda eller inbillade gyckelbilder, såsom hans herre trodde och försäkrade.
Två dagar voro redan förlidna[2], som hela det högförnäma sällskapet tillbragt i värdshuset, och, då det tycktes dem nu vara tid till afresa, träffade man anstalt om att kyrkoherden och barberaren skulle kunna föra D. Quijote hem, såsom de önskade, och där förskaffa honom bot för hans galenskap, utan att Dorotea och D. Fernando besvärade sig med att åtfölja honom till hans by på grund af påhittet med drottning Micomicónas befriande. Och det som man föranstaltade var att man kom öfverens med en förman, som händelsevis råkade färdas där förbi, att denne skulle forsla honom på sin oxvagn på följande sätt: man förfärdigade af korsvis ställda läkten ett slags bur, tillräckligt stor för att D. Quijote bekvämt kunde rymmas däri, hvarpå D. Fernando och hans kamrater, jämte D. Luis’ tjänare och landridarna i förening med värdshusvärden, efter kyrkoherdens anvisning och föreskrift, allesammans betäckte sina ansikten och klädde ut sig, den ene på ett sätt,
