220
eller förargas öfver att se det vandrande riddarskapets blomma sålunda bortföras inför dina egna ögon; ty snart skall du, om det så behagar Världsdanaren, få se dig så högt uppsatt att du ej skall känna igen dig själf, och ingalunda skola de löften svikas, dem din gode herre dig gifvit. Och å den visa Ljugarinas[1] vägnar kan jag försäkra dig att din lön skall varda dig utbetald, såsom du skall varda varse i gärning. Följ du blott din dråpelige, nu förtrollade herres fotspår, ty det är i sin ordning att du drager dit där I båda finnen målet; och Gud vare med eder, eftersom det ej är mig lofligt att säga mera ty jag vänder åter, jag vet väl hvart.»
Och när han kom till slutet af profetian, höjde han röst så starkt och sänkte den sedan till ett så mildt tonfall, att till och med de som voro medvetna om skämtet nästan trodde på sanningen af hvad de hörde.
D. Quijote kände sig tröstad af den åhörda profetian, ty han uppfattade genast hela hennes betydelse och förstod, att man lofvade honom att se sig i ett heligt och äkta förbund förenad med sin kära Dulcinea af Toboso, ifrån hvars välsignade kved skulle utgå lejonungarna, hans söner, till evärdelig ära för La Mancha. Och i full och fast tro härpå upphof han sin stämma, utstötte en djup suck och sade: »O du, hvem du så månde vara, som förespått mig så mycket godt! jag beder dig att i mitt namn anhålla hos den vise trollkarl, som har att sörja för mina angelägenheter, att han icke låter mig omkomma i denna fångenskap, dit man nu bortför mig, tills jag fått se uppfyllda de oförlikneligt glädjande löften, som här gifvits mig. Om blott så sker, skall jag räkna mina fängelsekval för en ära, de kedjor som omgjorda mig för en vederkvickelse, och detta läger, på hvilket man nedlägger mig, icke för ett hårdt slagfält, utan för en mjuk sofplats och en lycksalig förmälningsbädd. Och hvad angår tröst åt min vapendragare Sancho Panza, har jag den tillit till hans redlighet och rättskaffens handlingssätt, att han ej skall öfvergifva mig hvarken i med- eller motgång; ty, om hans eller min lycka vore så klen, att det icke vederfares mig att få gifva honom ön eller något af lika värde, som jag lofvat honom, skall han åtminstone icke kunna gå förlustig sin lön: i mitt testamente. som redan är uppsatt, har jag nämligen bestämdt tillsagt hvad som bör gifvas honom, väl icke efter hans många och trogna tjänster, men efter min förmåga.»
Sancho Panza bugade sig mycket höfligt för honom och kysste hans båda händer, ty en hand hade han icke
- ↑ Spanskan har Mentironiana, en utbildning af ordet mentiron = grof lögn.
