om hvilken du talar, luktar ambra, så antingen är det du som misstager dig eller också söker han att bedraga dig genom att ställa så till, att du icke håller honom för en ond ande.»
Hela detta samspråk föreföll mellan herre och tjänare; men, som D. Fernando och Cardenio fruktade att Sancho skulle fullständigt komma underfund med deras tillställning, hvilken han redan var rätt nära på spåren, beslöto de att påskynda affärden och kallade därför värden afsides samt befallde honom att sadla Rocinante och göra Sanchos åsna redo, hvilket han äfven i största hast uträttade. Härunder hade kyrkoherden aftalat med landridarna, att de emot en viss dagspenning skulle åtfölja D. Quijote till hans hemort. Cardenio hängde skölden på ena sidan af Rocinantes sadel, och på den andra rakskålen, samt gaf Sancho genom tecken att förstå att han skulle sätta sig upp på åsnan och fatta Rocinante vid tygeln; på ömse sidor om vagnen ställde han så två af landridarna med deras musköter.
Men, innan vagnen satte sig i rörelse, kommo värdinnan, hennes dotter och Maritornes ut för att taga afsked af D. Quijote, låtsande sig gråta af sorg öfver hans olycka. D. Quijote sade till dem: »Gråten icke, mina goda damer; alla dessa missöden äro oskiljaktiga från dem, hvilka bekänna sig till samma kallelse som jag, och, om dessa olyckor ej hade vederfarits mig, skulle jag icke anse mig för en ryktbar vandrande riddare. Ty aldrig hända dylika fall riddare af ringa namn och rykte, ity att ingen i världen frågar efter dem; men väl de dråpeliga, de där hafva afundsmän öfver sin mandom och tapperhet i många furstar och många andra riddare, som med onda medel trakta efter att bringa de goda på fall. Men dygden är ändå så mäktig att, trots all den svartkonst, som dess förste uppfinnare Zoroaster[1] kände till, skall hon för sig allena gå segrande ur hvarje fara och från sig sprida ljus i världen, liksom solen gör på himlen. Förlåten mig, sköna damer, om jag af oaktsamhet har vållat eder något obehag, ty mod vett och vilja har jag aldrig gjort det mot någon, — och bedjen till Gud att han förlossar mig ur denna fångenskap, hvari någon illasinnad trollkarl hafver bragt mig; ty, ser jag mig fri därifrån, skall all den ynnest I på denna borg hafven mig bevisat aldrig gå ur mitt minne, utan jag söka att erkänna, återgälda och belöna densamma, såsom hon det förtjänar».
Medan borgens damer på detta sätt underhöllo sig med D. Quijote, togo kyrkoherden och barberaren afsked af D. Fernando och hans kamrater samt af kaptenen och hans bro-
- ↑ Zoroaster (i de heliga böcker, som bära hans namn, Zarathustra = Gyllenstjärna) var en iransk religionsstiftare, hvilken redan af Plinius den äldre omtalas såsom svartkonstens uppfinnare, och samma åsikt vidhölls sedermera under medeltiden. Hela denna s. k. svartkonst (négromancie eller till och med nigromantie) har för öfrigt fått detta namn genom en förväxling; den ursprungliga formen var nekromantie, d. ä. besvärjelse af de döda, men första sammansättningsdelen (detsamma som i nekrolog) förblandades med niger (svart), och däraf uppkom den populära omtydningen. Att nu Cervantes själf skulle hyst denna gammalmodiga åsikten om Zoroaster är väl möjligt, men för dock ingalunda antagas som säkert, enär den är lagd i D. Quijotes mun, och hvarifrån han fått den, liksom sina öfriga inbillningar, veta vi ju.
