22
han fått i sitt hufvud samma dårskaper som hans herre då han höll det för otvifvelaktigt, att denne skulle komma de blifva kejsare.
Under tiden hade Dorotea redan satt sig upp på kyrkoherdens mulåsna, och barberaren hade fästat oxsvansen som skägg för ansiktet; de uppfordrade nu Sancho att föra dem till D. Quijote och tillsade honom att ej låta märka, att han kände licentiaten eller barberaren, ty just på det att han ej kände igen dem berodde det, om hans herre skulle lyckas att bli kejsare eller icke; därför ville ej heller hvarken kyrkoherden själf eller Cardenio gå med de andra, Cardenio på det ej D. Quijote måtte påminna sig den strid han haft med honom, och kyrkoherden emedan hans närvaro för ögonblicket ej var af nöden. De läto alltså de andra färdas förut, och följde själfva långsamt efter till fots. Kyrkoherden hade icke försummat att underrätta Dorotea om hvad hon hade att göra, hvartill hon svarade att de kunde vara lugna, ty allt skulle göras till punkt och pricka så, som riddarböckerna fordrade och skildrade det.
De kunde väl hafva färdats tre fjärdedels mil när de upptäckte D. Quijote bland några svårtillgängliga klippor, nu med kläder på sig men utan rustning; och, så snart Dorotea vardt honom varse och fick veta att det var D. Quijote, gaf hon sin gångare ett slag med spöet, i hack och häl åtföljd af den välbeskäggade barberaren. När de kommo fram till honom, sprang barberaren ned från mulan och skyndade att mottaga Dorotea i sina armar; hon steg af med stor ledighet och kastade sig på knä för D. Quijote[1] och, ehuru denne ifrigt ansträngde sig att uppresa henne, så stod hon dock icke upp från marken och tilltalade honom på följande vis:
— »Härifrån skall jag icke uppstiga, o riddare utan fruktan och tadel, tills eder förträfflighet och höfviskhet beviljar mig en ynnest, hvilken skall lända till ära och pris för eder person och till fromma för den mest tröstlösa och förorättade mö som solen skådat; och om eder starka arms manhaftighet motsvarar ropet om edert odödliga rykte, ären I pliktig att bistå den af lyckan förlåtna, som från så fjärran länder kommer, lockad af edert ryktbara namn, och uppsöker eder till afhjälpande af sina olyckor.
— »Jag svarar eder icke ett ord, sköna dam, genmälde D. Quijote, och vill ej höra något mera af edert ärende, förrän I stigen upp från marken.»
- ↑ Hela detta uppträde är i de minsta detaljer skildradt troget efter riddareromanerna. Clemencin, och efter honom Braunfels, anmärker, att det väsentliga vid alla dessa böner om en ynnest bestod däri, att riddaren måste lofva dess uppfyllande, innan han ännu visste hvad det var frågan om och hvad han förband sig till. Det var naturligtvis med denna beräkning som äfven den förklädda Dorotea framställde sin begäran.
