Sida:Cervantes Don Quijote (Lidforss) 1905 Förra delens senare hälft.djvu/231

Den här sidan har korrekturlästs

230

hvilka voro många. Han berättade honom äfven den rätst han anställt med dem samt hvilka han dömt till bålet er hvilka han låtit behålla lifvet. Däråt skrattade domherren godt och sade att, trots allt det onda han yttrat om de ifrågavarande böckerna, funne han dock något godt med dem, nämligen att de gåfve ett kvickt hufvnd anledning att visa sin förmåga i dem, ity att de lämnade ett stort och vidsträckt fält, där pennan kunde löpa utan minsta hinder och beskrifva skeppsbrott, stormar, skärmytslingar och drabbningar; skildra en tapper fältherre med alla de egenskaper som erfordras för en sådan, nämligen att visa sig försiktig, förekomma sina fienders listiga anslag, hafva ordet i sin makt och med sin vältalighet få soldaterna till eller från hvad han önskar, vara mogen i rådslag, skyndsam i utförande och lika modig i att invänta som verkställa ett anfall; vidare kunde han måla än en ömkansvärd och sorglig händelse, än en glad och oförmodad tilldragelse; här en skön, ärbar, förståndig och sedesam dam, där en manhaftig och belefvad riddare, full af nit för kristenheten; på ena hållet en vild, skräflande barbar, på det andra en finbildad, tapper och omtänksam furste; vasallers redlighet och otrohet, härskares storhet och frikostighet; än kan han visa sig som stjärntydare, än som en ypperlig kosmograf, än som musiker, än som förfaren i statssaker, och stundom kan han få anledning att, om han så vill, uppträda som svartkonstnär. Han kan framställa Ulysses’ förslagenhet, Eneas’ fromhet, Achilles’ mod, Hektors olycksöde, Sinons förräderi[1], Evryali vänskap[2], Alexanders ädelmod, Cesars tapperhet, Trajani mildhet och sanningskärlek, Zópyri trohet[3], Catos försiktighet, och, kort sagdt, alla de handlingar som kunna göra en högt ställd man fullkomlig, i det han än samlar dem hos en enda, än fördelar dem på många. Och, om detta sker med en behaglig stil och sinnrik uppränning, hvilken så mycket som möjligt håller sig till verkligheten, skall han utan tvifvel få ihop en väf med brokigt och vackert inslag, den där, när den blir färdig, visar en sådan fullkomlighet och skönhet, att den uppnår det högsta mål som eftersträfvas i böcker, hvilket, såsom jag redan anmärkt, är att på en gång undervisa och roa. Ty det obundna skrifsättet i dessa verk ger författaren tillfälle att kunna visa sig såsom episk, lyrisk, tragisk och komisk skriftställare, i all den mångsidighet som skaldekonstens och vältalighetens liufva och angenäma vetenskaper i sig innesluta: den episka dikten låter sig nämligen skrifvas lika väl på prosa som på vers.»


  1. Sinon hette den grek, som förmådde trojanerna att inta den med fientliga krigare fyllda ofantliga trähästen i Troja och för detta ändamål nedrifva en del af stadsmuren.
  2. Nisus och Euryalus voro två ynglingar, som af Vergilius högt prisas för deras vänskap; se Eneiden V, 294—96 och isynnerhet IX, 176 och följ.
  3. Om denne Zópyrus berättar Plutarchus och efter honom Justinus att, när Babylons invånare gjort uppror mot Darius och stadens återtagande såg ut att bli svårt eller hart när omöjligt, denne Zópyrus skar af näsa och öron samt därpå smög sig in i staden, där han föregaf sig hafva på konungens befallning blifvit så misshandlad och därför vilja hämnas. På sådant vis tillvann han sig Babyloniernas tillit, som efterhand ökades så, att de till slut anförtrodde honom öfverbefälet; det vardt honom då lätt att öfverlämna staden åt Perserna.