Sida:Cervantes Don Quijote (Lidforss) 1905 Förra delens senare hälft.djvu/232

Den här sidan har korrekturlästs
231

Noter.

1 Det behöfver väl knappt påpekas att D. Quijote hämtat alla dessa föreställningar ur sina riddareromaner, där exempel på detta sätt att färdas förekomma än i den ena, än i den andra, än för trollkarlar och trollpackor, än för hyggliga riddare. Detaljerna, kan den, som det önskar, finna hos Clemencin och Braunfels.

2 Zoroaster (i de heliga böcker, som bära hans namn, Zarathustra = Gyllenstjärna) var en iransk religionsstiftare, hvilken redan af Plinius den äldre omtalas såsom svartkonstens uppfinnare, och samma åsikt vidhölls sedermera under medeltiden. Hela denna s. k. svartkonst (négromancie eller till och med nigromantie) har för öfrigt fått detta namn genom en förväxling; den ursprungliga formen var nekromantie, d. ä. besvärjelse af de döda, men första sammansättningsdelen (detsamma som i nekrolog) förblandades med niger (svart), och däraf uppkom den populära omtydningen. Att nu Cervantes själf skulle hyst denna gammalmodiga åsikten om Zoroaster är väl möjligt, men för dock ingalunda antagas som säkert, enär den är lagd i D. Quijotes mun, och hvarifrån han fått den, liksom sina öfriga inbillningar, veta vi ju.

3 Denna novell är af Cervantes själf och innehåller en mästerlig skildring af skälmarnas och tjufvarnas lif i Sevilla; de bildade då för tiden — och detta är ett historiskt faktum — ett slags skrå under en ålderman, och utan dennes samtycke samt förutgången intagning i skrået fick ingen stjäla i Sevilla. Enär detta, liksom andra skrån, således hade monopol, om ock själftaget, på sitt yrke, kallar Cervantes åldermannen med det betecknande namnet Monipodio, hvilket ifrån början väl endast var en populär form för monipolio, men som ännu lefver kvar med den troligtvis från novellen hämtade betydelsen af öfverenskommelse eller sammansvärjning för otillåtna ändamål; af somliga öfversättare, som ej känt till detta förhållande, har det någon gång återgifvits med enfoting (af de grekiska orden μόνος en, och ποῦς fot). — Eftersom novellen omnämnes här, är det klart att den var färdigskrifven redan före 1605, då första delen af D. Quijote utkom; men den trycktes emellertid icke förr än i samlingen Novelas Ejemplares = sedelärande berättelser, hvaraf första upplagan har årtalet 1613.

4 Det latinska ordet summa betecknar, bland annat, inbegrepp af tillhopa hörande saker, således äfven sammanfattning af hufvudpunkterna i ett lärosystem; deminutivet summala, i pluralis summulæ, betyder följaktligen ett kort sammandrag eller ungefär destamma som det man nu för tiden kallar ett kompendium. Dylika kompendier till de studerandes tjänst voro vanliga i många vetenskaper; år 1557 utgaf den från tridentinska kyrkomötet bekante teologen Gaspár Cardillo de Villalpando sin Summa summularum = sammandrag af alla teologiska läroböcker, och denna antogs af universitetet i Alcalá officiellt såsom den enda giltiga.

5 Magerna voro egentligen Persiens präster och lagkunniga; bramanerna (= guden Brahmas afkomlingar och dyrkare) utgöra det högsta ståndet eller kasten i Indien och intaga där ungefär samma ställning som magerna i Persien; gymnosofister (= vise män som gå nakna) tyckas i forntiden hafva spelat samma roll som nutidens fakirer, men då de af