Sida:Cervantes Don Quijote (Lidforss) 1905 Förra delens senare hälft.djvu/234

Den här sidan har korrekturlästs
233

psalm, v. 7: Suscitat de pulvere egenum et de stercore erigit pauperem = han upprättar den ringe ur stoftet, och upplyfter den fattige utur träcken. Detta bruk upphörde emellertid redan i sextonde seklet; men Sancho kände väl endast till den gamla lögnhistorien, och däraf förklaras hans med en viss säkerhet uttalade öfvertygelse att, efter han var karl, han också kunde bli påfve.

10 Så benämnda efter staden Miletus i Mindre Asien, där sago- och novelldiktningen synes hafva varit mycket omtyckt och hvarifrån äfven de äldsta för greker och romare bekanta alster af dessa diktarter förskriva sig.

11 Denne omtalas både af den franske historieskrivaren Joinville (1223—1317) och den italienske resanden Marco Polo (1251—1323) såsom en verklig historisk person, den där omkring år 1203 skulle i striden den mot Dschengis-khan hafva förlorat ett rike, som han grundat någonstädes i det inre af Asien; berättelserna om honom äro emellertid mycket sagolika. För en fullständigare utredning af saken hänvisas till Der Priester Johannes af Fr. Zarncke i K. Sachsiska Vetenskapssällskapets Handlingar (17:e och 19:e banden).

12 Sinon hette den grek, som förmådde trojanerna att inta den med fientliga krigare fyllda ofantliga trähästen i Troja och för detta ändamål nedrifva en del af stadsmuren.

13 Nisus och Euryalus voro två ynglingar, som af Vergilius högt prisas för deras vänskap; se Eneiden V, 294—96 och isynnerhet IX, 176 och följ.

14 Om denne Zópyrus berättar Plutarchus och efter honom Justinus att, när Babylons invånare gjort uppror mot Darius och stadens återtagande såg ut att bli svårt eller hart när omöjligt, denne Zópyrus skar af näsa och öron samt därpå smög sig in i staden, där han föregaf sig hafva på konungens befallning blifvit så misshandlad och därför vilja hämnas. På sådant vis tillvann han sig Babyloniernas tillit, som efterhand ökades så, att de till slut anförtrodde honom öfverbefälet; det vardt honom då lätt att öfverlämna staden åt Perserna.




FYRTIOÅTTONDE KAPITLET.

Där domherren fortsätter sina betraktelser om riddareböckerna, jämte andra saker, som äro hans snille värdiga.

— »Det är som Ers Nåd säger, herr domherre, inföll kyrkoherden, och därför äro de klandervärdare, som hittills författat sådana böcker, utan att bry sig om någon förnuftig