nämnde, så hänga de så fast vid sin mening och äro så inne däri att hvarken skäl eller bevis kunna taga dem därur. Jag åminner mig att jag en dag sade till en af dessa hårdnackade människor: Minns ni ej att för blott få år sedan spelades här i Spanien tre stycken, dem en berömd skald i detta rike hade författat och som voro så förträffliga, att alla som hörde dem, så väl obildade som sakförståndiga, så väl af den stora hopen som de utvalda få, föllo i beundran, glädje och förvåning, och de tre styckena ensamma inbragte mera penningar åt skådespelarna än trettio af de bästa som sedan dess författats? — Utan tvifvel, svarade den ifrågavarande skådespelaren, menar Ers Nåd Isabella, Fyllis och Alexandra? — Ja, dem menar jag, genmälde Jag, och tänk nu efter om de ej noga iakttogo konstens föreskrifter och om, därför att de följde dem, de icke ändå föreföllo så ypperliga som de voro och behagade alla människor[1]. Felet ligger alltså ej hos hopen, som begär dumma pjäsar, utan hos dem som ej förstå att framställa något annat. Ja, Hämnd för otack var ingen såda phäs, ej heller funnos några orimligheter i Numancia eller Den förälskade Köpmannen och än mindre i Kvinna hätsk och dock bevågen[2] eller i åtskilliga andra, som några insiktsfulla skalder författat till egen ära och berömmelse, och till vinning för dem som spelat dem. Till dessa grunder fogade jag ännu andra och gjorde honom därigenom, som mig tycktes något förlägen, men ej tillräckligt öfvertygad eller öfverbevisad för att jag skulle kunna taga honom ur hans villfarelse.»
— »Ers Nåd, herr domherre, har berört ett ämne, sade nu kyrkoherden, hvilket väckt till lif hos mig ett gammalt agg, som jag hyser till de nu moderna teaterpjäserna, och som är lika stort som det jag hyser till riddareböckerna; ty, under det att, enligt Ciceros mening, skådespelet bör vara en spegel af människolifvet, ett föredöme i seder och en bild af sanningen, äro de som nu för tiden uppföras speglar af orimligheter, föredömen af dumheter och bilder af lättfärdighet. Ty hvilken större orimlighet kan väl finnas i det ämne vi afhandla, än att i första aktens första scen ett barn i lindekläder uppträder, och i nästa scen redan är en fullfärdig man med skägg på hakan? eller att framställa för oss en gubbe med full mannakraft och en yngling som feg, en lakej som yrkestalare, en hofsven som rådgifvare, en kung som daglönare, och en prinsessa som kökspiga? Hvad skall jag vidare säga om det sätt hvarpå man förfar vid iakttagandet af den tid på hvilken handlingen i dessa skådespel kan eller kunde
- ↑ Det bifall dessa skådespel, enligt Cervantes, rönte vid sitt första framträdande tyckes emellertid hafva varit mycket öfvergående, ty de föllo sedan i en så fullständig förgätenhet, att de två af dem trycktes först 1772 och det tredje, Fyllis, ligger begrafvet i någon gammal handskriftsamling, om det ens finnes kvar alls. Enär de två i behåll varande äro fulla af de ohyggligaste gräsligheter och snarast kunna anses som de sista alstren af den äldre spanska teatern, har Cervantes’ gynnsamma omdöme troligen påverkats af personlig vänskap för författaren, D. Lupercio Leonardo de Argensola (1563—1615).
- ↑ Dessa dramer voro författade: La Ingratitud vengada af Lope le Vega, Numancia af Cervantes själf, El Mercader amante af den valencianske skalden Gaspár de Aguilår, samt La Enemiga favorable af domherren Francisco Tárrega, som likaledes tillhörde den valencianska skolan.
