236
försiggå, annat än att jag sett månget stycke, hvars första akt börjat i Europa, den andra i Asien, den tredje slutat i Afrika, ja, om det haft fyra akter, skulle nog den fjärde slutat i Amerika och stycket sålunda spelat i alla fyra världsdelarna? Och, om det är riktigt att efterbildning af verkligheten är det viktigaste i ett skådespel, huru är det då möjligt att ens en medelmåttigt bildad människa kan känna sig belåten, när vid en handling, som skalden förlägger till konung Pipins och Karl den Stores tid, den person, som spelar hufvudrollen däri, utgifves för att vara kejsar Heraklius, den där sålunda intågade med det heliga korset i Jerusalem och eröfrade den heliga grafven liksom Gottfrid af Bouillon, fastän otaliga år ligga mellan dem båda? eller, om stycket hvilar på ren dikt, huru kan man då för detsamma göra anspråk på historisk sanning och inflika däri stumpar af verkliga händelser, som tilldragit sig med olika personer och på olika tider, och detta icke med någon sannolikhet i planen, utan med uppenbara och i hvarje hänseende oursäktliga misstag? Och det värsta är att det finnes okunniga människor, som påstå att just detta är fullkomlighet och att hvad därutöfver går, det är oförnuftigt begärdt. Hvad skola vi så säga, när vi komma till de andliga skådespelen? Huru många underverk uppdiktas icke i dem? huru många understuckna och missförstådda saker, hvarvid ett helgons underverk tillskrifvas en annan?[1] Och äfven i världsliga stycken understår man sig att göra underverk, utan någon försyn och utan annan grund än att man tycker, att det och det underverket (eller dekorationen, som de kalla det)[2], skall taga sig bra ut på scenen, så att obildadt folk må förhäpna sig och löpa till teatern. Allt detta länder sanningen till men och historien till förfång, ja, de spanska författarne till skam, ty de utländska, som mycket noggrant iakttaga dramats lagar, anse oss för barbarer och obildade, när de märka allt det smaklösa och orimliga i dem som här skrifvas. Och det vore ingen fyllestgörande ursäkt därför att säga, att ett väl ordnadt samhälles förnämsta ändamål med tillåtelsen att offentligen uppföra skådespel är att roa gemene man med ett anständigt tidsfördrif och emellanåt bereda en förströelse från de dåliga hugskott som alstras af att fåfäng gå, och att, enär detta mål ernås med hvarje slags skådespel, det må nu vara godt eller uselt, finnes det ingen anledning att lagstifta eller tillförbinda författare och skådespelare att skapa dem så som de borde vara, då, som sagdt, syftemålet uppnås med hvarje dram, den må nu vara huru-
- ↑ Alla de lyten, som Cervantes här klandrar; röjas verkligen i rikt mått i de massor af spanska teaterpjäser, som författades på Cervantes’ tid och af hvilka visserligen en stor del, kanske till och med flertalet nu äro försvunna, men dock tillräckligt många finnas kvar för att bestyrka riktigheten af hans kritik. Denna tyckes, så vidt man nu kan döma, vara med sin skarpaste udd riktad mot Lope de Vega: flera af de här anmärkta förseelserna mot de dramatiska enheterna äro nämligen just tagna ur pjäser af Lope, och som bevis på, huru långt denne i sådant hänseende kunde gå, må anföras hans Moren Mudarra, där i första akten hjältens föräldrar ännu icke känna hvarandra; i den andra är modern hafvande med Mudarra, och i den tredje har denne redan blifvit man, hämnas sina bröders (infanternas af Lara) förrädiskt anstiftade död, mördar förrädaren Ruy Velasquez och befriar sin fader. Exemplen skulle kunna mångfaldigas så väl från Lope själf som från hans samtida, men det anförda må vara nog.
- ↑ Det spanska ordet är apariencia, egentl. = sken, och däraf som teknisk term dekorationer, isynnerhet till scenförändringar, samt nästan liktydigt med tramoya, hvarmed menades själfva maskineriet för åstadkommande däraf. I företalet till sina dramer nämner Cervantes en annan, något äldre dramatiker Lope de Rueda (död senast 1567) såsom den där först på spanska teatern införde tramoyas moln, åska och blixt; detta har sannolikt varit i hans Armelina, där i kraft af en morisk trollkarls besvärjelse Medea uppstiger ur afgrunden och spelar med på scenen. Sådant tedde sig väl för den ännu därvid ovana massan som ett rent underverk och drog naturligtvis mycket folk: det var den tidens clou.
