238
läget vara att sända teaterpjäserna till hufvudstaden och skulle sedan kunna spela dem med trygghet, och författarna skulle med mer omsorg och flit öfvertänka det de hade i verket, på grund af den farhåga de måste känna därför att deras arbeten skulle underkastas en kännares stränga granskning och sålunda skulle det skrifvas goda skådespel, och man skulle lyckligt uppnå hvad som med dem åsyftas, så väl folkets nöje som godt anseende för de spanska skalderna, skådespelarnas fördel och säkerhet samt inbesparadt bekymmer med att straffa dem. Och, om åt någon annan eller åt samme man gåfves uppdrag att granska nyutkommande riddareböcker, skulle utan tvifvel en och annan kunna framträda med den fulländning Ers Nåd har omtalat, rikta vårt språk med vältalighetens behagliga och dyrbara skatter samt föranleda, att de gamla böckerna fördunklades genom glansen af de nya, som utkomme till anständigt tidsfördrif, ej blott för de sysslolösa, utan äfven för de mer upptagna; ty det är nu en gång så att en båge ej kan stå ständigt spänd, eller att människans svaga natur kan hållas vid makt utan någon loflig vederkvickelse.»
Så långt hade domherren och kyrkoherden hunnit i sitt samtal, när barberaren nalkades, trädde fram till dem och sade till kyrkoherden: »Här, herr licentiat, är stället som jag sade lämpligt för oxarna att få ett friskt och ymnigt bete, medan vi hålla vår middagsro.»
— »Det tycker äfven jag», svarade kyrkoherden, och, då han meddelat domherren hvad han ämnade göra, beslöt också denne att stanna hos dem, lockad af läget af en vacker dal, som visade sig för deras blickar. Och för att njuta så väl däraf som af samspråket med kyrkoherden, för hvilken han redan fattat vänskap, och för att mera i detalj få reda på D. Quijotes bedrifter, tillsade han några af sina betjänter att begifva sig till värdshuset, som icke låg långt borta, och därifrån hämta hvad som kunde finnas att äta åt dem alla, ty han ämnade rasta där de voro hela eftermiddagen. Därtill svarade en af betjänterna att packåsnan med matsäcken, som väl redan vore framme vid värdshuset, medförde tillräckligt munförråd för att man icke behöfde från värdshuset taga mera än hafre åt öken.
— »Efter så är, sade domherren, så kunde alla mulorna föras dit, men skicken tillbaka packåsnan hit.»
Medan detta försiggick, märkte Sancho att han nu hade läglighet att tala med sin herre utan kyrkoherdens och barbererens ständiga närvaro, dem han höll för misstänkta; han
