Sida:Cervantes Don Quijote (Lidforss) 1905 Förra delens senare hälft.djvu/24

Den här sidan har korrekturlästs
23

— »Jag stiger icke upp, svarade den sorgbundna damen så framt ej först lofvas mig af eder höfviskhet den ynnest jag begär.»

— »Jag lofvar och beviljar eder den, svarade D. Quijote för så vidt dess uppfyllande icke länder till men och förfång för min konung och mitt fädernesland eller henne, som har nyckeln till mitt hjärta och min frihet.»

— »Den skall icke lända till men eller förfång för dem som I sägen, min ädle herre», försäkrade den bedröfvade damen.

Härunder närmade sig Sancho Panza till sin herres öra och hviskade sakta till honom: »Señor, Ers Nåd kan gärna bevilja henne den ynnest hon begär, ty det är en ren bagatell: det gäller bara att döda en bålstor jätte, och hon som ber därom är den högborna prinsessan Micomicona af Etiopien.»

— »Hon må vara hvem hon vill, svarade D. Quijote, så skall jag göra hvad jag är pliktig och mitt samvete bjuder mig att göra, enligt det kall hvartill jag bekänner mig.» Och vändande sig till damen sade han: »Må då Ers Dägelighet stiga upp, ty jag beviljar den ynnest ni behagar begära.»

— »Nåväl, sade damen, den jag begär är, att eder storsinnade person genast kommer med mig dit jag för eder, och lofvar mig att ej befatta sig med något annat äfventyr eller någon annan begäran[1], tills ni skaffat mig hämnd på en förrädare, som mot all gudomlig och mänsklig rätt hafver inkräktat mitt rike.»

— Jag förklarar, att därpå går jag in, svarade D. Quijote, och sålunda kunnen I, señora, hädanefter afkasta det svårmod som trycker eder och låta edert aftynade hopp fatta nytt mod och nya krafter; ty med Guds hjälp och min starka arms skolen I snart se eder åter insatt i edert rike och sittande på edert urgamla och mäktiga lands tron, till trots och förargelse för alla skurkar, som kunna vilja invända något däremot. Och låtom oss nu genast gripa verket an, ty i dröjsmål påstås det ligga fara.»

Den hjälpbehöfvande damen sträfvade med all makt att få kyssa hans händer; men D. Quijote, som i allt var en artig och belefvad riddare, ville omöjligt tillåta det, upplyfte henne fastmer från marken och omfamnade henne mycket höfviskt och artigt samt befallde Sancho att se efter Rocinantes sadelgjordar och sedan genast på ögonblicket hjälpa honom på med rustningen. Sancho tog ned denna, hvilken som en trofé hängde i ett träd, såg efter gjordarna och beväpnade sin herre i en

  1. Också detta förekommer mången gång, och de riddare, som lofvat sådant, kunna därigenom komma i stor strid med sina egna önskningar. D. Quijote själf blir längre fram ett exempel därpå.