Noter
1 El sastre del cantillo, que cosia de balde y ponia el hilo är den fullständiga lydelsen af detta gamla ordspråk, som återfinnes redan hos markisen af Santillana († 1458). I stället för cantillo förekommer stundom campillo, hvilket då fattas som nomen proprium, men sannolikt endast är en labialiserad biform af det förra (jämf. stammarna πεντ- och πεμπ- i de grekiska πεντήχοντα och πέμπε) hvilken kommit i bruk sedan cantillo icke längre begreps med annan betydelse än den af en liten sten, som icke passar här; ursprungligen betydde det emellertid gathörn, och att det just är denna betydelse, som i detta ordspråk är den riktiga, framgår tillräckligt tydligt däraf, att i den hundra år yngre ordspråkssamlingen af Pedro Valles (1549) förekommer jämte cantillo äfven varianten encrucijada; som betyder ett ställe där två vägar eller gator korsa hvarandra.
2 Det bifall dessa skådespel, enligt Cervantes, rönte vid sitt första framträdande tyckes emellertid hafva varit mycket öfvergående, ty de föllo sedan i en så fullständig förgätenhet, att de två af dem trycktes först 1772 och det tredje, Fyllis, ligger begrafvet i någon gammal handskriftsamling, om det ens finnes kvar alls. Enär de två i behåll varande äro fulla af de ohyggligaste gräsligheter och snarast kunna anses som de sista alstren af den äldre spanska teatern, har Cervantes’ gynnsamma omdöme troligen påverkats af personlig vänskap för författaren, D. Lupercio Leonardo de Argensola (1563—1615).
3 Dessa dramer voro författade: La Ingratitud vengada af Lope le Vega, Numancia af Cervantes själf, El Mercader amante af den valencianske skalden Gaspár de Aguilår, samt La Enemiga favorable af domherren Francisco Tárrega, som likaledes tillhörde den valencianska skolan.
4 Alla de lyten, som Cervantes här klandrar; röjas verkligen i rikt mått i de massor af spanska teaterpjäser, som författades på Cervantes’ tid och af hvilka visserligen en stor del, kanske till och med flertalet nu äro försvunna, men dock tillräckligt många finnas kvar för att bestyrka riktigheten af hans kritik. Denna tyckes, så vidt man nu kan döma, vara med sin skarpaste udd riktad mot Lope de Vega: flera af de här anmärkta förseelserna mot de dramatiska enheterna äro nämligen just tagna ur pjäser af Lope, och som bevis på, huru långt denne i sådant hänseende kunde gå, må anföras hans Moren Mudarra, där i första akten hjältens föräldrar ännu icke känna hvarandra; i den andra är modern hafvande med Mudarra, och i den tredje har denne redan blifvit man, hämnas sina bröders (infanternas af Lara) förrädiskt anstiftade död, mördar förrädaren Ruy Velasquez och befriar sin fader. Exemplen skulle kunna mångfaldigas så väl från Lope själf som från hans samtida, men det anförda må vara nog.
5 Det spanska ordet är apariencia, egentl. = sken, och däraf som teknisk term dekorationer, isynnerhet till scenförändringar, samt nästan liktydigt med tramoya, hvarmed menades själfva maskineriet för åstadkommande däraf. I företalet till sina dramer nämner Cervantes en annan, något äldre dramatiker Lope de Rueda (död senast 1567) såsom den