gon att Amadís platt icke hafver funnits till i världen, ej heller alla de andra äfventyrsriddare, dem historieböckerna vimla af, det är som att vilja intala någon att solen icke lyser eller frosten icke kyler eller jorden icke bär oss; och hvilken förnuftig människa kan väl finnas i världen, den där skulle förmå öfvertyga en annan om att det ej var sant allt det där med prinsessan Floripes och Guido af Burgund och med Fierabras, jämte bron vid Mantible[1], hvilket tilldrog sig på Karl den stores tid? För knäfveln, det är ju lika sant som att det nu är dager! Och är det lögn, då måste det också vara lögn att det hafver funnits en Hektor, en Akilles, ett trojanskt krig några tolf pärer af Frankrike eller en konung Artus af England hvilken än i denna stund lefver förvandlad till korp, och man väntar honom hvilket ögonblick som helst tillbaka till sitt rike[2]. Då lär man väl också understå sig att säga att historien om Guarino Mezquino[3] är lögnaktig, liksom den om uppsökandet af den heliga Graalen, och att Don Tristans och drottning Isoldes kärleksäfventyr, äfvensom Ginevras och Lancelots äro understuckna, fastän det finnes personer hvilka så godt som minnas sig hafva sett hofdamen Quintañona, som var den bästa kvinnliga munskänk i Stora Britannien. Och så säkert är detta att jag själf erinrar mig hurusom min farmor brukade säga till mig, när hon såg någon gammal dam med sin ärevördiga hufva: ’Den där, käre sonson, ser ut som hofdamen Quintañona’; och däraf drager jag den slutsatsen att hon måste hafva känt henne eller åtminstone kommit så långt att hon sett något porträtt af henne. — Vidare: hvem kan väl förneka att historien om Peter och den sköna Magelona[4] är sann, då man än i dag i den kungliga lifrustkammaren ser den pinnen, hvarmed den tappre Peter styrde trähästen på hvilken han red genom luften, och samme pinne är något större än en vagnsstång? Och bredvid pinnen finnes Babiecas[5] sadel, och i Roncesval är Rolands horn[6], så stort som en grof bjälke. Häraf följer att det hafrver funnits tolf pärer, att det hafver funnits en Peter, att det hafver funnits män som Ciden och andra dylika riddare af det slag, hvarom folk säger att de draga ut på sina äfventyr. Hvarom icke, kan man lika gärna påstå det vara osant, att den tappre lusitaniern Juan de Nerlo[7] var en vandrande riddare, som drog till Burgund och kämpade i staden Ras mot den berömde herren till Charny, med vedernamnet den ädle herr Peter[8], och sedermera i staden Basel mot den ädle herr Henrik af Rabenstein, samt gick segrande och ärorik ur båda dessa duster; och likaså skulle då äfven
- ↑ Floripes och Guido af Burgund äro ett förälskadt par, som förekommer i den gamla romanen Carlo Magno; där uppträder äfven Fierabras, en väldig hednisk hjälte, som omvänder sig till kristendomen och sedan blir ett starkt stöd för kejsar Karl. Stormningen af bron vid Mantible, i hvilken båda deltogo, utgör en af hufvudhändelserna i bemälda roman, och hela denna historia har ytterligare behandlats dramatiskt af Calderon i hans lustspel La Puente de Mantible.
- ↑ Jämf. hvad D. Quijote utförligare mäler härom på sidd. 90—91 i förra häftet.
- ↑ En sannolikt från Italien härstammande och i 14:de århundradet författad bok, som bildar ett mellanting mellan riddareroman och uppbyggelseskrift. I sitt hemland omtryckes den ännu som folkbok.
- ↑ Denna historia var synnerligen omtyckt och är ännu spridd som folkbok både i Tyskland och Frankrike; men D. Quijotes uppgift om den märkvärdiga hästen beror på ett misstag, ty någon sådan häst förekommer icke där, men väl i en ur Tusen och en Natt hämtad saga om Trähästen, hvars ämne återfinnes äfven på andra håll, såsom i den af Adenet le Roi (omkring 1240—1300) författade romanen på vers Cléomadès och i Chaucer’s Canterbury Tales.
- ↑ Babieca var Cidens stridshäst.
- ↑ Den baskiska dalen Ronceval eller Roncevaux (= törnedalen, på baskiska Orreaga = rik på enbuskar) nämnes såsom det ställe, där Karl den Stores här på återvägen från Spanien led det nederlag (778), som blifvit så ryktbart i säng och saga. Enligt den franska versionen anförde Roland eftertruppen och föll i ett af morerna utställdt bakhåll; han stred där i det längsta utan att vilja sända efter hjälp från hufvudhären, som var en dagsresa förut, men, när han kände sig dödligt sårad, blåste han ändtligen i sitt horn en signal, som hördes af kejsaren, hvilken vände om, men inträffade för sent för att kunna uträtta annat än att skaffa kristlig begrafning åt Roland och de hjältar, som stupat med honom.
- ↑ Med oöfverträfflig humor låter Cervantes här D. Quijote sätta historiska personer i omedelbar följd och sammanhang med sina apokryfiska sagohjältar, hvilka ju för honom hafva fullkomligt lika stor verklighet som de förra. Dessas lefnadsöden voro för öfrigt så »romantiska», att en nutida läsare lätt kan frestas att liksom D. Quijote slå båda slagen af personer tillsammans i en klump, fastän på motsatt vis, genom att taga verkligheten för dikt, och upplefvade tilldragelser för sagor. Detta ligger så mycket närmare till hands, som under femtonde seklet, då riddareväsendet så att säga flammade upp i en sista lifslåga, alla människor trodde på vandrande riddare och många, i sin sträfvan att betyga sin tro med sina gärningar, verkligen gjorde saker, som förefalla en nykter och prosaisk eftervärld rent vidunderliga. Så var särskildt fallet med de af D. Quijote i texten namngifna män, af hvilka Juan de Merlo, som kallas lusitanier därför att hans familj härstammade från Portugal (lat. Lusitania), lefde under den kastilianske konungen Johan II (1406—1454). Han hade efter tidens sed uppställt ett valspråk till kvinnans ära, och drog år 1433 utomlands för att förfäkta detsamma mot hvem det vara månde. I denna afsikt kom han till Filip den Godes af Burgund hof i Arras, utmanade där riddaren Pierre de Beauffremont och tillkämpade sig i hertigens närvaro segern för sitt valspråk. För samma ändamål stred han sedan i Basel mot Henrik af Remestan, (som det står i spankan, men hvilkens namn af Braunfels identifieras med det tyska Rabenstein) och besegrade honom i de af stadens råd utsedda stridsdomarnes åsyn — Man hade en egen teknisk term empresa, (äfven på franska emprise,) och förstod därmed ej blott själfva företaget eller äfventyret, utan också det tecken, märke eller sinnebild, som riddaren antagit jämte ett därtill hörande valspråk (devis), hvars innehåll det naturligtvis var en hederssak för honom att under alla omständigheter försvara såsom sant och rätt.
- ↑ I originalet kallas han Mosen Pierres, och detta Mosen, som sedan tillägges äfven Enrique de Remestan och Luís de Falces, var en egentligen inom de till konungariket Aragonien hörande länder bruklig äretitel och ansågs något förmer än Don. Så är det historiskt bestyrkt, att den sedermera som historieskrifvare bekante riddaren Don Diego de Valera år 1436 vid hertig Albrechts taffel i Wien modigt uppträdde för sitt lands ära emot en förnäm österrikisk herre och att den nyss nämnde konung Johan II till belöning därför förlänade honom Mosen som hederstitel, så att han dädanefter icke kallade sig Don Diego, utan Mosen Diego. Ordets utseende har emellertid narrat en mängd öfversättare att förblanda det med Moses; men det förtjänar anmärkas, att de förra svenska öfversättarna haft bättre takt och återgifvit detsamma med det franska Monseigneur, som ju också är förmer än det simpla Monsieur.
