252
varje torsdag bure en järnring kring halsen; men nu hade han i aposteln Jakobs namn fattat det beslutet att frigöra sig ur dessa bojor, och detta skulle ske därigenom, att han och hans nio följeslagar ville kämpa mot hvarje riddare eller adelsman, som inställde sig, och så bryta inalles 300 lansar, hvilka skulle vara gilla endast om blod flöte. Vapenskiftet skulle äga rum under femton dagar före och lika många dagar efter St. Jakobs dag vid Orbigobron på vägen till Compostela; hvarje riddare skulle där finna erforderliga vapen och persedlar sig tillhanda. Konungen meddelade sitt tillstånd, hvarpå Suero lät uppläsa stridsvillkoren, som voro författade i 22 punkter. Rikshärolden af Kastilien drog nu omkring i alla landets städer (på riddarens bekostnad) och uppfordrade en hvar att deltaga i kampen vid berörda bro, där under tiden man hade anordnat skrankor kring stridsplatsen samt läktare, säten ock bord för stridsdomarna, åskådarna och skrifvarna. Konungen själf hade utnämnt de förstnämnda samt gifvit sin notarie Pero Rodríguez Delena uppdrag att föra protokollet, och detta finnes kvar i ett mycket fullständigt utdrag af Juan de Pineda. Till den storartade striden, hvilken, som man kunde se redan af de från början bestämda villkoren, var långt mera allvar än lek, infunno sig många spanska och utländska riddare, bland dem äfven en tysk Arnold »de la Floresta Vermeja» (Rotenhain?) från markgrefskapet Brandenburg; hvarje dag bröto Suero och hans nio kamrater lansar mot angriparna; en af dessa förlorade till och med lifvet, och många riddare på båda sidor, bland dem Suero själf, sårades. Naturligtvis hölls hvarje dag gudstjänst. När de trettio dagarna voro förlidna, hade antalet brutna lansar icke uppgått till 300, men stridsdomarna befallde ändock att riddaren skulle lösas från sitt järnhalsband.
15 Luís de Falces från Navarra kom år 1428 med sin devis på skölden till hofvet i Valladolid; D. Gonzalo de Guzman berörde den upphängda skölden, till tecken att han antoge striden, hvilken på konungens befallning också ägde rum och aflopp till D. Gonzalos fördel.
16 Om ärkebiskop Turpin se not. 3 på sid. 54 i denna dels förra hälft.
17 I slaget vid Clavijo (medlet af nionde seklet) trodde spaniorerna sig se aposteln Jakob, sp. Santiago, ridande på en hvit häst personligen deltaga i striden och förhjälpa dem till seger öfver morerna; det bestämdes då att af det rika bytet skulle göras en gåfva till aposteln, hvilken de bekände som sin skyddsherre, och att äfven allt framgent han skulle medräknas såsom deltagare i striderna mot de otrogna och följaktligen få sin andel af bytet vid alla segrar och eröfringar. Någon tid därefter bildade sig ett brödraskap af riddare, i likhet med det som stiftats i Palestina till den heliga grafvens försvar, med ändamål att vårda och försvara apostelns graf i Compostela samt hjälpa och beskydda de talrika skaror af pilgrimer, som från alla länder i kristenheten vallfärdade dit. Detta var upphofvet till den ryktbara Santiagos riddareorden, som sedermera utvecklades allt mera, vann stora besittningar och under de ständiga krigen mot morerna gjorde landet utmärkta tjänster. Calatravaordnen var ungefär 200 år yngre och fick sitt namn af fästet Calatrava, hvars försvar några modiga munkar öfvertogo, när tempelriddarna misströstade därom. Nästan liknande var begynnelsen till Alcántara-ordnen: några cisterciensermunkar i den lilla staden San Julian del Pereiro anhöllo att få utbyta det tysta klosterlifvet mot krigets bullrande och växlingsfulla bana, detta beviljades dem 1177, och från den tiden bildade äfven de en orden, som täflade med de äldre att bidraga till landets befrielse.
