nadssättet så beundransvärdt att, ehuru ämnet, hvaraf det är gjordt icke är någonting ringare än diamanter, karbunklar, rubiner, pärlor, guld och smaragder, är dock själfva arbetet ännu dyrbarare. Och, när han besett detta, finnes väl då något härligare att skåda än att se utträda ur slottsporten en flock unga fröknar, i så smakfulla och lysande dräkter att, om jag nu gåfve mig till att beskrifva dem så som de skildras för oss i historieböckerna, det aldrig toge något slut; och att se hur den, som såg förnämst ut af dem alla, genast tager vid handen den oförvägne riddaren, som kastade sig i den sjudande sjön, och, utan att säga ett ord till honom, leder honom in i det ståtliga slottet eller borgen och låter afkläda honom så splitternaken som han kom till världen, och bada honom i ljumt vatten, och därpå smörja honom med välluktande salvor öfver hela kroppen, och kläda honom i en den finaste skjorta som doftar af alla möjliga parfymer, och hur därpå en annan ung dam skyndar fram och kastar öfver hans skuldror en mantel, som, efter hvad det säges, allraminst plägar vara värd en hel stad, ja ännu mer? Hvad är icke sedan att skåda, när det berättas för oss huru ofvanpå allt detta man för honom till en annan sal, där han finner borden dukade så vackert, att han blir alldeles häpen af förundran? Och sedan då, när man öfver hans händer gjuter vatten[1], som är destilleradt på idel ambra och doftande blommer? och när man sätter honom på en elfenbensstol? och alla fröknarna passa upp honom under förundransvärd tystnad? och man sätter fram för honom så många olika rätter och så läckert lagade, att det lystna begäret icke vet efter hvilken det skall räcka ut handen? och hurudant skall det icke vara att lyss på musiken, som ljuder allt medan han spisar, utan att han vet hvem som sjunger eller hvar den uppföres? och när måltiden är slut och borden afdukade, huru riddaren då sitter tillbakalutad mot sin länstol och tillåfventyrs petar sig i tänderna[2], såsom det nu brukas, och huru i detsamma in träder alldeles oväntadt genom salsdörren en annan ännu mycket skönare ung dam än någon af de förra, och slår sig ned bredvid riddaren och börjar förtälja för honom hvad detta är för ett slott, och hurusom hon dväljes där förtrollad, jämte andra saker som sätta riddaren i förvåning och fylla läsarna af hans historia med beundran? Jag vill icke utbreda mig vidare häröfver; ty man kan redan af det sagda inhämta, att hvilket som helst stycke af hvilken som helst historia om en vandrande riddare måste väcka nöje och förundran hos hvem som läser henne. Och Eders Nåd kan
- ↑ Bruket af knifvar och (isynnerhet af) gafflar vid måltiderna var okändt under hela medeltiden och ännu så sent som i början af 16:e århundradet ganska sällsynt till och med vid hofven. Man grep för sig med fingrarna, och däraf förklaras nödvändigheten af den öfliga samt tidt och ofta omtalade handtvagningen, innan man satte sig till och efter det man stigit upp från bordet.
- ↑ Den tidens sprättar höllo det nämligen för elegant att i det täcka könets närvaro peta sig i tänderna, och äfven andra äldre författare omnämna stundom detta otrefliga mode.
