256
tro mig och, som jag förr sagt, läsa dessa böckerna, så skall ni få se huru de fördrifva det svårmod, som kanske trycker eder, och förbättra eder stämning, i fall den råkar vara dålig. För egen del kan jag säga att, sedan Jag blifvit vandrande riddare, är jag tapper, hofsam, frikostig, belefvad, ädelmodig, höfvisk, djärf, mild, tålig, uthärdar lätt vedermödor, fångenskap och förtrollningar, och, ehuru jag så nyss såg mig inspärrad i en bur såsom förryckt, hoppas Jag dock med Himlens hjälp och om lyckan ej är mig allt för mycket emot, att genom min arms tapperhet inom få dagar se mig såsom konung öfver något rike, där jag kan visa den tacksamhet och frikostighet som mitt bröst hyser. Ty på min ära, señor, den fattige är oförmögen att kunna öfva frikostighetens dygd mot någon enda, äfven om han besitter henne i högsta grad; och den tacksamhet, som består i blott fromma önskningar, är något dödt, liksom tron utan gärningar är död. Därför skulle jag önska att lyckan snart unnade mig ett tillfälle att göra mig till kejsare, för att visa mitt hjärtelag genom att göra godt åt mina vänner, isynnerhet åt min vapendragare den här stackars Sancho Panza, som är den bäste karl i världen; och jag vill gärna skänka honom ett grefskap, som jag för länge sedan hafver lofvat honom; jag fruktar blott att han icke äger tillräcklig skicklighet att styra sin stat.»
Ungefär dessa sista ord råkade Sancho höra sin hushonde säga, och genast inföll han: »Herr D. Quijote, må Ers Nåd bara bemöda sig att förskaffa mig det där lika mycket af er utlofvade som af mig efterlängtade grefskapet, ty jag ansvarar er att inte skall det fallera mig på skicklighet att styra det; och, skulle det också fallera, så har jag hört sägas att det lär finnas människor i världen, som ta förnäma herrars besittningar på arrende och ge dem visst för året, och de sörja sedan för regeringen, och herren han sitter där och sträcker sina ben och drar sin sköna ränta, som han får, utan att bekymra sig om annat; och så skall jag med göra och inte bry mig om hvarken det ena eller andra, utan lämna allt ihop ifrån mig och dra min sköna ränta som en prins, och se’n få de andra reda sig bäst de gitta.»
— »Det där, vän Sancho, sade domherren, kan gälla om att njuta sin ränta; men rättvisans skipande måste statens herre vårda sig om, och härtill fordras skicklighet och godt omdöme och framför allt en redlig vilja att handla rätt; ty, om denna fattas i grundsatserna, skall det alltid gå på sned med medlen och ändamålen[1], och Gud plägar lika visst
- ↑ si esta falta en los principios, siempre irán errados los medios y fines. Här föreligger en troligtvis afsiktlig dubbelmening, och stället kan äfven öfversättas: »Om denna fattas i begynnelsen, skall det alltid gå på sned i midten och slutet».
