erfarenhet, att skogar kunna fostra lärda män, och herdekojor inrymma filosofer.»
— »Åtminstone, señor, svarade herden, hysa de sådana som af skadan blifvit visa; och på det I mån tro och hand- gripligen öfvertyga eder om sanningen häraf, och fastän det kan tyckas att jag bjuder mig själf utan att vara beder, så, i fall att det inte förtryter herrarna och I viljen för en kort stund låna mig ett uppmärksamt öra, skall jag berätta eder en sann händelse, som tör bekräfta så väl så här herrens (pekande på kyrkoherden) som mitt eget påstående.»
Därtill svarade D. Quijote: »I betraktande af att detta fall har jag vet icke hvad för en anstrykning af riddareäfventyr, skall jag för min del hjärtans gärna höra på eder, käre vän! och detsamma skola alla dessa herrarna göra, ity att de äro mäkta förståndiga och vänner af märkvärdiga historier, hvilka kunna hålla sinnena i spänning samt roa och förnöja dem, såsom jag är öfvertygad att eder berättelse kommer att göra. Börja därför, min vän; vi skola alla lyssna till eder.»
— »Pass för mig![1] sade Sancho; jag ger mig af ner till bäcken med den här pastejen, och där tänker jag äta mig mätt för tre dagar; ty jag har hört min herre D. Quijote säga, att en vandrande riddares vapendragare bör äta, när han kommer åt, tills han inte orkar mera, för den skull att det lär kunna hända dem ofta nog att händelsevis komma in i en så tät skog att de inte hitta ut igen på sex dar, och, är en människa då inte väl mätt eller har duktig matsäck med sig, kan han stanna där, som han ofta stannar, tills han blir förvandlad till mumie.»
— »Du har rätt, Sancho, sade D. Quijote; gå hvart dig lyster och ät hvad du förmår, ty jag är redan belåten och det fattas mig blott att gifva själen dess förfriskning, såsom jag skall göra, när jag lyss till denne hedersmannens berättelse.»
— »På det sättet skola vi alla förfriska våra själar, sade domherren och bad genast getherden att göra början med hvad han hade lofvat. Herden klappade ett par gånger geten, som han höll i hornen, på länden och sade till henne: »Lägg dig nu ner, nära mig, brokan, ty vi ha god tid att återvända hem till vårt.»
Geten tycktes förstå honom, ty, när hennes herre satte sig, sträckte hon helt lugnt ut sig bredvid honom och såg
- ↑ Detta är icke så fritt öfversatt som man skulle tro; ty det spanska uttrycket saco la mia, som Sancho här använder, är egentligen en spelterm och betyder: »Jag tar tillbaka min insats, jag drar mig ur spelet», o. s. v.
