Till slut öfverenskommo Anselmo och jag att lämna byn och begifva oss till denna dal, där vi valla, han en stor mängd honom själf tillhöriga får, och jag en talrik hjord af getter, som äfvenledes äro min egna; så tillbringa vi tiden bland träden och gifva fritt lopp åt våra känslor, i det vi antingen gemensamt sjunga den sköna Leandras pris eller tadel, eller sucka för oss själfva och hvar för sig anförtro vår klagan åt Himlen. Många andra af Leandras friare hafva följt vårt exempel och begifvit sig till denna vilda skogstrakt, där de ägna sig åt samma lefnassätt som vi, och de äro så många att denna nejd tyckes hafva förvandlats till ett herdars Arkadien, så fullt är det af herdar och fårfållor, och det finnes ingen vrå där icke den sköna Leandras namn höres. Den ene förbannar henne och kallar henne nyckfull, ostadig och lättfärdig; den andre dömer henne hårdt såsom medgörlig och flyktig; en tredje frikänner och förlåter henne, medan en fjärde drager henne till ansvar och smädar henne; en prisar hennes skönhet, en annan lastar hennes karaktär, och, kort sagdt, alla skymfa och alla tillbedja henne, och allas dårskap går så långt att de finnas som klaga öfver att hafva blifvit försmådda af henne, ehuru de aldrig talat med henne, och äfven sådana som jämra sig under den smärtsamma känslan af en rasande svartsjuka, hvartill hon dock ej gifvit anledning åt någon, ty, såsom jag redan sagt, man erfor hennes felsteg förr än hennes böjelse. Här finnes ingen klyfta, ingen bäckstrand, ingen plats i trädens skugga som ej upptages af någon herde, hvilken i sång utgjuter sin klagan för vinden; öfverallt där ett eko kan uppstå, upprepar det Leandras namn; Leandra återskalla bergen, Leandra sorla bäckarna, och Leandra håller oss alla i förväntan och tjusning, och vi hoppas utan hopp och frukta utan att veta för hvad.
Bland dessa förryckta är min medtäflare Anselmo den som lägger i dagen både minst och mest förstånd, ty, fastän han har så mycket annat att beklaga sig öfver, klagar han dock endast öfver hennes frånvaro, och till ljudet af en stockfiol, som han spelar förträffligt, sjunger han klagodikter, i hvilka han visar sitt goda omdöme. Jag åter följer en lättare och, som mig synes, riktigare väg, nämligen att tala illa om kvinnornas lättsinne, deras obeständighet, deras dubbelhet, deras dödfödda löften, deras bristande ordhållighet och ändtligen om deras ringa klokhet, när det gäller att välja ett föremål för deras tankar och känslor.
