270
egga eder till anlopp mott vår katolska religion? Ve mig! så se eder då för att det är en procession af botgörare, och att den damen som de bära på en sockel är den högt benådade bilden af den obefläckade Jungfrun; betänk, herre, hvad ni gör, ty den här gången kan det sägas att ni inte själf vet det.»
Sancho ansträngde sig förgäfves, ty hans herre var så angelägen att komma fram till de hvitklädda och befria den sorgklädda damen, att han icke hörde ett ord, och, hade han äfven hört något, skulle han ändå ej hafva vändt om, i fall så konungen hade befallt honom det. Han kom således fram till processionen, höll inne Rocinante, som redan hade lust att lugna sig något, och sade med häftigt upprörd och rosslig röst: »I, som törhända för det I ej ären i rätta ärenden stadde döljen edra anleten, gifven akt och lyssnen till hvad jag har att säga eder.»
De första som stannade voro de som buro bilden; och, när en af de fyra andliga som sjöngo litanian såg D. Quijotes märkvärdiga utseende, Rocinantes magerhet och andra löjliga omständigheter, dem han varseblef och lade märke till hos D. Quijote, svarade han och sade: »Käre herre, om ni vill säga oss något, så säg det fort, ty dessa fromma bröder gissla sig fördärfvade, och vi hvarken kunna eller böra förnuftigtvis uppehålla oss med att höra på något, om det ej är så kort att det kan sägas i två ord.»
— »I ett ord skall jag säga det, genmälde D. Quijote, och det är det att I genast på ögonblicket frigifven denna sköna dam, hvars tårar och sorgsna uppsyn tydligt visa att I bortfören henne mot hennes vilja och att I hafven tillfogat henne någon uppenbar oförrätt. Och jag, som kommit till världen för att omintetgöra dylika illdåd, skall icke tillstädja att hon färdas ett enda steg vidare, utan att återgifva henne den efterlängtade frihet hon förtjänar.»
Af dessa ord märkte alla åhörarna att D. Quijote måtte vara förryckt och utbrusto i ett hjärtligt skratt; men detta skratt var som att lägga krut på D. Quijotes vredeseld, ty, utan att säga ett ord mera, drog han sitt svärd och sprängde lös mot båren. En af bärarne lämnade genast sin börda åt kamraterna, gick emot D. Quijote svängande en gaffel eller stake, hvarpå han stödde båren när han rastade, och sedan han med densamma uppfångat ett väldigt hugg, som D. Quijote måttade åt honom och som högg den i tu, gaf han med sista stycket, som han fick kvar i handen, D. Quijote ett sådant
