Tiquitoc, akademiker i Argamasilla, på Dulcineas af Toboso graf.
Dulcinea nedersänktes;
hon, som kropp så hullig skänktes,
nu en handfull stoft är vorden.
namn af »nådig fröken» bar hon;
prydnad för sin by, det var hon:
Don Quijot för henne flammat.
Dessa voro de verser som ännu kunde läsas[1]; de andra öfverlämnades, emedan pergamentet var maskstunget, till en akademiker, på det han med lärda konjekturer måtte tyda dem. Det finnes underrättelse om, att han gjort det efter mycket nattvak och stort besvär och att han har för afsikt att offentliggöra dem, i afbidan på D. Quijotes tredje utfärd, som
Forse altri canterà con miglior plettro[2].
Noter.
1 I spanskan står: hermano demonio = broder djäfvul! Ordet hermano användes nämligen icke blott om och till köttsliga bröder, utan äfven som tilltalsord vid mångfaldiga tillfällen, där man vill ge uttryck åt det vänliga deltagande, som hvarje kristen är skyldig sin nästa. Särskildt gäller detta förhållandet mellan bättre och sämre lottade medmänniskor, och, antingen man ger eller icke ger något åt en tiggare, fordrar höfligheten ovillkorligen att man åtminstone kallar honom hermano. Här, liksom på några andra ställen, står det tydligen med stor komisk verkan, som tyvärr icke kan fullt återgifvas i svenskan.
2 Originalet har visserligen á todo galope, hvilket skulle kunna öfversättas med: allt hvad Rocinante orkade galoppera; men strax efteråt säges ju att han aldrig slagit in i carrera tirada, sträckt galopp, och likaså heter det uttryckligen i fjortonde kapitlet af andra delen, att det där omtalade tillfället var det enda då Rocinante någonsin galopperat något litet, ty annars hade hans lopp alltid varit trotes declarados, afgjordt traf.
3 Enligt riddaresed måttades huggen och stötarna endast åt det håll, där den angripne var försedd med skyddsmedel, således icke åt svärds-, utan åt sköldsidan, eller mot harnesket och hjälmen.
4 I sin häftiga sorg förtalar sig Sancho; han menar naturligtvis tvärtom. Möjligen gäller detsamma äfven om det nästföljande »som tålde förolämpningar» = sufridor de afrentas; men i riddarböckerna betydde afrenta äfven strid på öppna fältet, och sannolikt är väl att Sancho hört det så användas af sin herre.
- ↑ Vid alla de ofvanstående kvädena bör man komma ihåg, att Cervantes med flit skrifvit dem i barock stil, med uttryck som stå på gränsen mellan upphöjda och komiska, mellan kvicka och meningslösa. Öfverskrifterna visa också tydligt, att författaren velat taga en liten hämnd på åtskilliga personligheter i Argamasilla de Alba och förlöjliga den lilla stadens förhållanden. I denna tyckes en viss förnämitet hafva rådt; därpå tyder att Cervantes pådiktat invånarna att hafva bestått sig en akademi, d. v. s. en förening för litterär dilettantism, inrättad efter ett mode som nyss kommit från Italien och där vunnit burskap endast i högre kretsar. Kvädenas författare har han, i full öfverensstämmelse med detta samma mode, låtit taga sig de besynnerligaste namn, detta lika mycket till förlöjligande af deras personer som af själfva modet; men hvilka de i verkligheten varit, det är numera omöjligt att gissa.
- ↑ = En annan sjunga skall med bättre lyra.
. Ariosto Ras. Rol. XXX, 16.
