Under det sålunda tre redo, nämligen D. Quijote, prinsessan och kyrkoherden, och tre gingo till fots, Cardenio, barberaren och Sancho Panza, sade D. Quijote till damen: »Ers Höghet, min härskarinna, må nu öfvertaga ledningen hvart oder helst behagar.»
Innan hon kunde svara, sade licentiaten: »Till hvilket rike vill Ers Herrlighet föra oss? Är det händelsevis till konungariket Micomicón? Ja, så måste det vara, eller känner jag klent till konungariken.» Hon, som väl förstod sig på allt, märkte att hon borde svara ja och sade därför: »Ja, herr licentiat, till detta konungarike ligger min väg.»
— »Om så är, sade kyrkoherden, komma vi att färdas midt igenom min by, och därifrån skall Ers Nåd taga vägen till Cartagena, där Ni, om lyckan är god, kan inskeppa Eder, och, är vinden gynnsam, hafvet lugnt och utan stormar, så är ni väl på något mindre än nio år i sikte af den stora sjön Meona, nej Meotis[1] menar jag, som ligger föga mer än hundra dagsresor hitom Ers Höghets konungarike.»
— »Vördige herre, Ers Nåd misstar sig, sade hon; ty det är icke två år sedan jag reste därifrån, och jag har sannerligen på hela tiden icke haft godt väder. Men ändå har jag kommit så långt att jag fått skåda hvad jag så mycket åtrådde, nämligen herr D. Quijote af La Mancha, om hvilken jag hörde talas, så fort jag satte foten på Spaniens jord, och det var hvad jag sålunda hörde, som dref mig att oppsöka honom för att anförtro mig åt hans ädelmod och öfverlämna min rättvisa sak åt hans oöfvervinneliga arms hjältemod.»
— »Inga vidare loford, jag ber, inföll här D. Quijote, ty jag är en fiende till allt slags smicker; och äfven om detta icke är något sådant, sårar dock dylikt tal mina kyska öron. Hvad jag kan säga, min nådiga härskarinna, det är att, antingen jag har hjältemod eller ej, skall det jag har eller icke har användas till eder tjänst, ända därhän att sätta lifvet till. Vi kunna emellertid låta detta vara till sin tid, och jag beder herr licentiaten säga mig, hvilken orsak fört honom till dessa nejder så helt allena, utan tjänare och så lätt utrustad, att jag riktigt är förskräckt däröfver,»
— »Därtill kan jag i korthet svara, genmälde kyrkoherden, att Ers Nåd, herr D. Qunijote, skall veta, hurusom jag och mäster Niklas, vår vän och barberare, ämnade oss till Sevilla för att uppbära några penningar, som en min släkting, hvilken för många år sedan for till Indien, hade skickat mig, och det gick minsann till mera än sextio tusen fullviktiga specier[2],
- ↑ Meotis = Romarnes Mæotis = Azovska sjön.
- ↑ Originalets ord är pesos, en benämning, som mest förekommer i spanska Amerika och Mexiko, för det silfvermynt, som i Spanien vanligen kallas duro och i värde är lika med en dollar eller fem francs. En spansk duro innehåller tjugu realer, och detta gör att ordet någon gång bland allmogen användes som liktydigt med ett tjog, så att t. ex. man kan få höra en 80-åring på frågan, huru gammal han är, svara att han är fyra duros.
