30
TRETTIONDE KAPITLET.
Som handlar om den sköna Doroteas klokhet jämte andra mycket roliga och underhållande saker.
Kyrkoherden hade knappt slutat, då Sancho inföll: »Jo, på min ära, herr licentiat, den som utförde den där bedriften, det var allt min herre det; och inte för att inte jag sade åt honom förut och varnade honom, att han skulle väl se sig för hvad han gjorde och att det var syndigt att befria dem, emedan de alla gingo till galererna därför att de voro några riktiga spetsbofvar.
— »Dumhufvud! sade nu D. Quijote, det angår ej en vandrande riddare och är icke hans sak att undersöka, om de bedröfvade, fjättrade och förtryckta, som han träffar på vägarna, färdas på sådant vis eller befinna sig i sådant trångmål förtjänt eller oförtjänt[1]; honom tillhör endast att bistå dem i deras egenskap af hjälpbehöfvande, han har att se på deras lidande och ej på deras skurkstreck. Jag stötte på ett riktigt hopkoppladt radband af buttra eländiga människor och gjorde med dem hvad min ordensplikt[2] kräfver, och för resten må det gå som det vill. Och den som tyckt det illa vara, honom säger jag med all aktning för herr licentiatens heliga ämbete och hans ärade person, att han begriper allt för litet af ridderskapssaker och att han ljuger som en skökoson och vanbörding, och det skall jag låta honom veta med mitt goda svärd, såsom det annorstädes står utförligare beskrifvet.»[3] Och vid det han sade detta, tryckte han sig fastare i stigbyglarna och drog ned stormhatten, ty barberarskålen, som efter hans uträkning var Mambrinos hjälm, bar han hängande vid främre sadelbommen, tills han kunde få den botad för den misshandel galerslafvarne tillfogade henne.
Dorotea, som var klok och full af lustiga infall och därjämte redan kände till D. Quijotes snedvridna idéer och att alla utom Sancho Panza gycklade med honom, ville ej vara sämre än de andra och sade, när hon såg honom så uppbragt: »Herr Riddare, kom ihåg den ynnest Ers Nåd har lofvat mig och att i enlighet därmed ni ej får befatta eder med något annat äfventyr, huru angeläget det än må vara. Må Ers Nåd
- ↑ Förtjänt eller oförtjänt. I de tre original-upplagor, som utkommo hos Cuesta under Cervantes’ lifstid heter det por sus culpas ó por sus gracias = för sina fel eller sina förtjänster (eg. sina behagliga sidor), och denna läsart har bibehållits af Spanska Akademien; i Bruxelles-upplagan af 1607 har däremot sista ordet ändrats till desgracias = olyckor, missöden, en läsart som ligger till grund för de flesta moderna öfversättningar (äfven Braunfels’), men en ändring af den ursprungliga texten kan i detta fall knappast anses nödvändig, eftersom den ger god mening ända.
- ↑ I originalet står mi religión, hvilket sist nämnda ord bland annat betyder en andlig orden. Men som det användes äfven om de andliga riddarordnarna (Calatrava, Alcántara och Santiago), så kunde D. Quijote på sitt vis utsträcka dess bruk till riddarväsendet i allmänhet.
- ↑ I originalet står donde mas largamente se contiene = där det utförligare står beskrifvet, ett af de många juridiska uttryck, med hvilka D. Quijote svänger sig och som, isynnerhet på skämt, begagnas i sådana fäll, då man blott anför ett viktigt stycke af en skriftlig handling och i fråga om det ej uttryckligt anförda hänvisar till den åberopade handlingen.
