stilla sitt sinne; ty hade herr licentiaten vetat att genom eder obesegrade arm galerslafvarna blifvit befriade, skulle han hafva satt hänglås för munnen[1], ja bitit sig tre gånger i tungan hellre än han sagt ett ord som kunnat lända till Ers Nåds försmädelse.»
— »Det vill jag gärna svärja på, sade kyrkoherden, ja hellre skulle jag till och med hafva rakat af mig den ena knäfvelbåren.»[2]
— »Då skall jag tiga, min härskarinna, sade D. Quijote, och undertrycka den rättmätiga vrede, som redan uppsligit i min barm, samt förhålla mig lugn och fredlig tills jag kan uppfylla hvad jag hafver lofvat eder; men till lön för detta mitt goda förehafvande bönfaller jag, att I mågen säga mig, så framt det icke är eder obehagligt: huru är edert trångmål beskaffadt? och huru många, hvilka och hurudana äro de personer, på hvilka jag skall skaffa eder vederbörlig, tillfredsställande och fullständig hämnd?»
— »Sådant vill jag gärna göra, svarade Dorotea, om det ej faller eder besvärligt att låna edert öra åt sorgliga händelser och olyckor.»
— »Ingalunda skall det falla mig besvärligt», genmälte D. Quijote, hvarpå Dorotea svarade: »Alldenstund så är, utbedjer jag mig Edra Nåders uppmärksamhet.»
Knappt hade hon yttrat detta, så ställde Cardenio och barberaren sig bredvid henne, längtande att förnimma huru den kloka Dorotea lagade ihop sin historia, och detsamma gjorde Sancho, hvilken var lika narrad på hennes person som hans herre. Sedan hon därpå satt sig väl tillrätta i sadeln och förberedt sig med hostande och hvarjehanda rörelser, började hon på följande vis:
Först och främst vill jag låta Eder veta, nådiga herrar, att jag heter…»
Här höll hon inne en liten stund, ty hon hade glömt det namn kyrkoherden hade satt på henne. Men denne kom henne genast till hjälp, emedan han begrep hvar det häftade för henne, och han sade: »Det är ej att undra på, nådiga fröken, att Eders Höghet råkar i förvirring och blir förlägen vid berättelsen om sina olycksöden, ty sådana hafva ofta det med sig att de taga minnet ifrån den de förfölja, så att han icke en gång kommer ihåg sitt eget namn, och så hafva de nu gjort med Eders Härlighet, som har glömt att hon heter prinsessan Micomicona, laglig arfvinge till det stora riket Micomi-
