— »Ja, så var det, sade Dorotea; han sade vidare, att riddaren var lång till växten, med ett magert ansikte, samt att han på högra sidan, nedanför vänstra skuldran eller där tätt predvid, skulle hafva ett brunt födelsemärke med några borstlika hår.»[1]
När D. Quijote hörde detta, sade han till sin vapendragare: »Hör hit, Sancho min gosse, hjälp mig att kläda af mig, ty jag vill se efter om jag är den riddare, som den lärde konungen förutsagt.»
— »Hvarför vill Ers Nåd afkläda sig?» sade Dorotea.
— »För att se om jag har det där födelsemärket, som eder fader talade om», svarade D. Quijote.
— »Därför behöfves icke att kläda af sig, sade Sancho, ty jag vet att Ers Nåd har ett så beskaffadt födelsemärke midt på ryggraden, och det är tecken på en stark man.»
— »Då är det nog, sade Dorotea, ty vänner emellan bör man ej se på småsaker, och om det sitter på skuldran eller på ryggraden betyder föga, nog af att märket finnes, så kan det sedan få vara hvar det vill, efter alltsammans är samma kropp. Och utan tvifvel har min fader träffat rätt i allting, och äfven jag har träffat rätt i att anbefalla min sak åt herr D. Quijote; han är den om hvilken min fader talat, då anletsdragens tecken stämma med dem om det goda rykte, som denne riddare åtnjuter icke endast i Spanien, utan i hela La Mancha; ty knappt hade jag landat i Osuna, hörde jag omtalas så många hans bragder, att mitt hjärta genast sade mig att han var just den, som jag kommit att uppsöka.»
— »Men huru kunde Ers Nåd landstiga i Osuna? frågade D. Quijote: det är ju ingen sjöstad.»[2]
Men innan Dorotea hann svara, tog kyrkoherden ordet och sade: »Den nådiga prinsessan har väl velat säga, att efter landstigningen i Málaga var Osuna det första ställe där hon sporde något om Ers Nåd.»
— »Just så menade jag», sade Dorotea.
— »Nå, då har det sin riktighet, svarade kyrkoherden; behagar Eders Majestät nu fortsätta?»
— »Det är ingenting att fortsätta, genmälte Dorotea, än att ändtligen mitt öde gestaltat sig så gynnsamt genom mitt sammanträffande med herr D. Quijote, att jag redan anser och betraktar mig som drottning och härskarinna öfver hela mitt rike, då han i sin höfviskhet och ädelmod har lofvat mig den ynnesten att draga med mig hvarthelst jag för honom; och det skall ej bli annanstädes än där jag ställer honom öga mot öga
- ↑ I riddareromanerna förekommer det ofta, att hjältarne igenkännas genom särskilda märken och tecken på kroppen. Så har Esplandan på bröstet hvita och röda födelsemärken, af hvilka de förra bilda latinska, de senare grekiska bokstäfver; hos andra är det ett brinnande svärd, en stjärna, en ros o. s. v. Cervantes tänkte väl närmast på det födelsemärke, som enligt en spådom Spaniens eröfrare skulle hafva på högra axeln och hvilket sedan fanns hos den arabiske fältherren Tarik, såsom det förtäljes i en af Miguel de Luna (tolk hos Filip II) utgifven, ytterst tarflig och lögnaktig »Sannfärdig Historia om konung Rodrigo»; denna utkom i två delar åren 1592 och 1600 samt kan således antagas hafva varit känd af Cervantes.
- ↑ Ormsby ser i denna fråga en fin pik åt den berömde historieskrifvaren Juan Mariana, »som låter de mot Viriatus afsända trupperna landa vid Orsuna, nu Osuna». Men Mariana står sig nog. I det latinska originalet (citeradt efter Toledo-upplagan af 1592) heter det i III 3 om de romerska soldaterna, att »In provinciam vecti Orsonam, uti Appianus dicit, pervenerunt, eam quæ in Bætica hodie Ossuna vulgari lingua dicitur», o. s. v. att de seglade till [den ifrägavarande] provinsen och kommo [där] till Osuna. I Marianas egen öfversättning, som till en viss grad också är en popularisering, lyder samma ställe något kortare: »Estos se embarcaron para España y llegaron á una ciudad lamada Orsuna, la cual se entiende sea la que hoy se llama Osuna en el Andalucia»; äfven här är det således ej tal om att Romarne lands ego i Osuna då otvifvelaktigt samma ord desembarcaron hade användts som Cervantes har, utan det säges blott att de (efter landningen) kommo till Osuna. Saken har ju sin enkla förklaring däraf, att Doroteas berättelse är från början till slut ett det uppsluppnaste gyckelspel, och, liksom hon nyss sagt att D. Quijotes rykte sträckte sig icke endast till Spanien, utan till hela La Mancha, så kommer hon här med den lika galna uppgiften om landstigningen i Osuna, — om med eller utan afsikt är härvidlag alldeles likgiltigt.
