34
med Pandafilando den Hemsktblickande, på det han må döda honom och återgifva mig hvad denne så orättmätigt inkräktat från mig. Och allt detta skall gå som om det vore smordt, ty så har min gode fader Tinacrio den Mångvetande profeterat, hvilken äfven efterlämnade muntligt och skriftligt med kaldeiska eller grekiska bokstäfver, — ty läsa dem kan jag ej, — att, om denne i spådomen omtalade riddaren, sedan han aflifvat jätten, vill gifta sig med mig, jag då genast och utan motsägelse öfverlämnar mig åt honom till äkta maka och upplåter åt honom mitt rike tillika med besittningen af min person.»
— »Hvad säger du om detta, käre Sancho? inföll här D. Quijote. Hör du icke hvad det är frågan om? Var det icke det jag sade dig? Nu kan du se om vi hafva rike att råda öfver och drottning att gifta oss med.»
— »Jo, det vill jag lofva, sade Sancho, och skam få den, som inte öppnar strupen på herr Pandahilado och sedan gifter sig. Och inte är den drottningen bra inte! Nej bevars; jag bara önskar att hvarenda loppa i min säng vore en sådan!» Och vid det han sade detta, gjorde han ett par luftsprång med åtföljande smällar med skosulorna och andra yttringar af den största glädje, lopp därpå och fattade tyglarna på Doroteas mulåsna och, sedan han fått henne att stanna, föll han på knä för prinsessan och bad henne räcka honom sina händer att kyssa, till ett tecken att han hyllade henne som sin drottning och härskarinna.[1]
Hvem af de krigstående kunde väl hålla sig för skratt, vid åsynen af husbondens förryckthet och tjänarens enfald? Dorotea räckte honom verkligen händerna och lofvade göra honom till en hög herre i sitt rike, när Himlen förlänade henne en så stor lycka som att låta henne åter komma i besittning och åtnjutande däraf. Sancho tackade henne därför i sådana ordalag, att han framkallade nytt skratt hos alla.
— »Detta, mina herrar, fortfor nu Dorotea, är alltså min historia; det återstår mig blott att säga att af alla de personer jag i mitt följe medtog från mitt rike har jag endast kvar denne hederlige skäggige kammarjunkaren; alla de andra drunknade under en häftig storm, som vi råkade ut för just i åsyn af hamnen. Han och jag kommo liksom genom ett underverk i land på hvar sin planka, och på sådant vis är mitt lefnadslopp allt igenom underbart och hemlighetsfullt, såsom I nog hafven märkt. Och om jag i något stycke sagt er för mycket eller icke sagt det så riktigt som jag borde, så kasten skulden härför på det som herr licentiaten nämnde i början af min be-
- ↑ Dylik handkyssning var öfverallt, där feodalväsendet fanns, ett tecken till hyllning och underdånighet.
