rättelse, eller att ihållande och ovanliga minnet ifrån den, som lider dem.»
— »Mitt skola de ej taga från mig, o högborna och dråpliga prinsessa! sade D. Quijote, hur många, hur stora och hur oerhörda än de månde varda, som jag kan komma att utstå i eder tjänst; och därför bekräftar jag på nytt den ynnest ja tillsagt eder och svär att draga med eder till världens ände, tills jag träffar eder öfvermodige fiende, hvilkens stolta hufvud jag med Guds och min starka arms hjälp skall afhugga förmedelst eggen på detta, jag vill ej säga goda svärd, tack vare Ginés de Pasamonte, som tog ifrån mig mitt eget.»[1] De sista orden mumlade han mellan tänderna och fortfor sedan: »Och har jag väl huggit hufvudet af honom och insatt eder i fredlig besittning af edert land, då må det bero på eder egen vilja att göra med eder person hvad eder helst lyster; ty så länge mitt minne är taget i beslag, min vilja fången eller min tankeförmåga förlorad under henne, som …, ja, jag säger icke mer, — så länge kan jag omöjligt, ens i tanken, inlåta mig på en förmälning, om det så vore med fågeln Fenix.»
Sancho tyckte så illa vara för det som hans herre på slutet hade sagt om att han ej ville gifta sig, att han i stor förtrytelse höjde rösten och sade: »Nå så anfäkta och regera! Ers Nåd, herr D. Quijote, är ju inte vid sitt fulla förstånd! Hvad för slag? Ar det möjligt att Ers Nåd betänker sig på att förmäla sig med en så högboren prinsessa som denna? Tror ni kanske, att lyckan skall låta er bakom hvar buske finna ett så godt tillfälle som det, hvilket nu erbjuder sig? Är kanhända vår fröken Dulcinea vackrare? Nej, visst inte, inte en gång hälften så vacker, ja jag vore färdig att säga att hon inte når henne till hälarna, som nu står framför oss. På sådant vis lär jag väl så fan heller och inte få det grefskap jag väntar på, om Ers Nåd skall söka gäddor i trätopparna. Gift er, gift er på fläcken, om så hin själf skall hjälpa er, och tag emot det här riket som rent kommer flygande i händerna på er, och, när ni blir kung, så gör mig till markis eller landshöfding, och sen må hin onde gärna för mig ta hela tutten.»
När D. Quijote hörde sådana hädelser mot sin härskarinna Dulcinea, kunde han ej tåla det; han höjde lansen och, utan att säga något till Sancho eller öppna sin mun till ordspråk, gaf han honom två så väldiga stötar att han kastade honom till marken och skulle säkert hafva tagit lifvet af honom, om ej Dorotea ropat till honom att hålla upp. »Tror
- ↑ Hartzenbusch anmärker vid detta ställe, som det synes med rätta, att Pasamonte tog svärdet icke från D. Quijote, utan från kommissarien (se sid. 187 här ofvan), och han tror därför att negationen i den spanska texten kommit in på orätt plats, hvarifrån den bör flyttas till näst före orden me llevo la mia. Öfversättningen komme då att lyda: »förmedelst eggen på detta jag kan gärna säga goda svärd, tack vare Ginés de Pasamonte, som icke tog ifrån mig mitt.»
