den förtret jag tillfogat dig, ty människan råder icke för sina första drifter.»
— »Jag ser nog det, svarade Sancho; och på samma sätt är hos mig lusten att prata den första driften, och då kan jag inte låta bli att åtminstone en gång säga ut hvad som kommer mig på tungan.» — »Men tänk i alla fall, Sancho, på hvad du talar, sade D. Quijote, ty krukan går så länge efter vatten … ja, jag säger icke mer.» — » Välan, genmälde Sancho; det finns en Gud i Himlen, som ser människors frestelser, och han skall döma hvilken af oss som bär sig värst åt, jag genom att ej tala riktigt eller Ers Nåd genom att handla så.»
— »Låt det nu vara nog, sade Dorotea; skynda er, Sancho, och kyss er herre på hand, och bed honom om förlåtelse, och var hädanefter försiktigare med ert beröm och ert tadel, och säg aldrig något ondt om den där damen Tobosa, om hvilken jag ej vet annat än att jag är hennes ödmjuka tjänarinna; och förtrösta på Gud, så skall ni nog ej gå miste om ett frälsegods, där ni kan lefva som en prins.» Sancho hängde hufvudet, men gick bort och bad sin herre om hans hand; denne räckte honom den med allvarlig värdighet att kyssa och gaf honom därpå sin välsignelse samt sade till Sancho, att de skulle begifva sig något i förväg; han hade viktiga saker att afhandla och fråga honom om.
Sancho gjorde så; de båda gingo nu ett stycke förut, och D. Quijote sade: »Sedan du kom tillbaka, har jag ej haft tid eller ro att fråga dig om hvarjehanda omständigheter beträffande så väl det bud du hade med dig från mig som det svar du fått; men nu, då lyckan unnar oss tid och tillfälle, så neka mig ej den sällhet du kan bereda mig med så goda nyheter.»
— »Fråga hvad Ers Nåd behagar, svarade Sancho, så skall jag reda mig med allt på slutet lika väl som jag gjorde med begynnelsen; men, käre min herre, jag vill bedja Ers Nåd att ni hädanefter inte är så långsint.» — »Hvarför säger du det, Sancho?» sporde D. Quijote. — »Därför, svarade Sancho, att stryket ijåns var nog mera för den osämjans skull, som hin onde ställde till mellan oss här om natten, än för hvad jag sade om vår fröken Dulcinea, hvilken jag älskar och vördar såsom en martyrs sår[1], (ehuruväl något sådant inte finns på hennes kropp,) bara för att hon hör Ers Nåd till.» — »Kom ej igen med de där sakerna, Sancho, så framt ditt lif är dig kärt, sade D. Quijote, ty det förargar mig. Den gån-
- ↑ En martyrs sår. Det spanska ordet reliquia har icke blott den vanliga betydelsen relik, hvilken på detta ställe förbjudes af sammanhanget, utan äfven den af sådana kroppsliga skador och sår, som martyrerna fingo vid tortyr eller efter andra plågor och pinor, som de underkastades.
