Sida:Cervantes Don Quijote (Lidforss) 1905 Förra delens senare hälft.djvu/40

Den här sidan har korrekturlästs
39

hvilken lättrogenhet den stackars junkern mottar alla dessa påhitt och lögner, endast därför att de hafva samma stil och sätt som dumheterna i hans böcker?» — »Jo visserligen, sade Cardenio; och så till den grad besynnerlig och oerhörd är denna lättrogenhet att jag för min del nästan tror, att, om man ville på narri uppfinna och hopsätta något dylikt, det knappt finnes ett geni nog skarpsinnigt för att hitta på det.»

— »Men det är också något annat därmed, sade kyrkoherden, nämligen att, bortsedt från de dumheter som den hederlige junkern säger, när han kommer in på sin fixa idé, så yttrar han sig ganska förnuftigt, när man språkar med honom om andra ting, och han visar sig då hafva ett klart och redigt förstånd i allt, så att, om man bara icke rör vid hans riddarehistorier, skall ingen kunna anse honom för annat än en mycket klok man.»

Under det dessa voro upptagna af sådant samspråk, fortsatte D. Quijote sitt och sade till Sancho: »Käre Panza, låtom oss sänka allt vårt gnabb i glömskans haf[1], och säg mig nu, utan att bry dig om något slags agg eller groll: hvar, när och hur träffade du Dulcinea? hvad gjorde hon? hvad sade du till henne? hvad svarade hon dig? hvad för min gjorde hon under läsningen af mitt bref? hvem skref rent det åt dig? kort sagdt, tala om allt som du i detta ärende aktar värdt att veta, fråga och besvara, utan att lägga till eller ljuga ihop något för att fägna mig, och ännu mindre förkorta något för att icke låta mig höra något obehagligt.»

— »Herre, svarade Sancho, skall sanningen fram, så skref ingen rent brefvet åt mig, för jag hade inget bref med mig.

— »Det är som du säger, sade D. Quijote, ty anteckningsboken, där jag skref det, fann jag två dagar efter din afresa i min ägo, hvilket vållade mig det största bekymmer, emedan jag ej visste hvad du skulle taga dig till, när du märkte att du icke hade brefvet, och jag trodde hela tiden att du skulle vända om från det ställe där du saknade det.»

— »Så hade nog också skett, svarade Sancho, om jag icke hade lärt mig det utantill, när Ers Nåd läste upp det för mig, så att jag upprepade det ur minnet för en klockare, som renskref det, och det så punkt för punkt att han påstod, att, fastän han läst många bannlysningsbref[2], hade han ändå i alla sina lifsdagar aldrig sett eller läst ett så vackert bref som det.»

— »Kommer du ännu ihåg det, Sancho, sade D. Quijote.

— »Nej herre, svarade Sancho; så snart jag hade dik-

  1. Det spanska ordstäfvet lyder echar pelillos á la mar = kasta små hårstrån i hafvet, och är taget från en barnlek. En gosse rycker ut ett hårstrå, håller det mellan fingrarna och blåser bort det med orden: »till hafs!» eller »upp i luften!» och därmed skall då uttryckas ett bekräftande eller bedyrande. I bildlig mening betyder sedan uttrycket dersamma som att en viss anledning till förargelse eller groll skall på samma sätt vara liksom bortbläst.
  2. Bannlysningsbref voro på den tiden icke så sällsynta, och Cervantes själf hade en gång drabbats af ett sådant, då han »på dragande kall och ämbetes vägnar» lät mot nägra andliga herrars vilja bortföra spannmål från staden Ecija.