delar åren 1592 och 1600 samt kan således antagas hafva varit känd af Cervantes.
8 Ormsby ser i denna fråga en fin pik åt den berömde historieskrifvaren Juan Mariana, »som låter de mot Viriatus afsända trupperna landa vid Orsuna, nu Osuna». Men Mariana står sig nog. I det latinska originalet (citeradt efter Toledo-upplagan af 1592) heter det i III 3 om de romerska soldaterna, att »In provinciam vecti Orsonam, uti Appianus dicit, pervenerunt, eam quæ in Bætica hodie Ossuna vulgari lingua dicitur», o. s. v. att de seglade till [den ifrägavarande] provinsen och kommo [där] till Osuna. I Marianas egen öfversättning, som till en viss grad också är en popularisering, lyder samma ställe något kortare: »Estos se embarcaron para España y llegaron á una ciudad lamada Orsuna, la cual se entiende sea la que hoy se llama Osuna en el Andalucia»; äfven här är det således ej tal om att Romarne lands ego i Osuna då otvifvelaktigt samma ord desembarcaron hade användts som Cervantes har, utan det säges blott att de (efter landningen) kommo till Osuna. Saken har ju sin enkla förklaring däraf, att Doroteas berättelse är från början till slut ett det uppsluppnaste gyckelspel, och, liksom hon nyss sagt att D. Quijotes rykte sträckte sig icke endast till Spanien, utan till hela La Mancha, så kommer hon här med den lika galna uppgiften om landstigningen i Osuna, — om med eller utan afsikt är härvidlag alldeles likgiltigt.
9 Dylik handkyssning var öfverallt, där feodalväsendet fanns, ett tecken till hyllning och underdånighet.
10 Hartzenbusch anmärker vid detta ställe, som det synes med rätta, att Pasamonte tog svärdet icke från D. Quijote, utan från kommissarien (se sid. 187 här ofvan), och han tror därför att negationen i den spanska texten kommit in på orätt plats, hvarifrån den bör flyttas till näst före orden me llevo la mia. Öfversättningen komme då att lyda: »förmedelst eggen på detta jag kan gärna säga goda svärd, tack vare Ginés de Pasamonte, som icke tog ifrån mig mitt.»
11 I originalet står cosa pasada en cosa juzgada = sak som gått därhän att vara en afdömd sak. Uttrycket liknar fullkomligt det franska jugement passé en force de chose jugée och torde således helst böra öfversättas med en motsvarande lagterm, hvilken då blir »laga kraftvunnen». — Om det sätt, hvarpå D. Quijotes vrede mot Sancho yttrar sig, gäller för öfrigt detsamma, som blifvit anmärkt i slutet af not. 10 på sid. 166.
12 En martyrs sår. Det spanska ordet reliquia har icke blott den vanliga betydelsen relik, hvilken på detta ställe förbjudes af sammanhanget, utan äfven den af sådana kroppsliga skador och sår, som martyrerna fingo vid tortyr eller efter andra plågor och pinor, som de underkastades.
13 I första upplagan saknas detta och det näst föregående stycket, som innehålla berättelsen om, huru Sancho fick igen sin åsna. Se härom sid, 202 not. 3.
14 Det spanska ordstäfvet lyder echar pelillos á la mar = kasta små hårstrån i hafvet, och är taget från en barnlek. En gosse rycker ut ett hårstrå, håller det mellan fingrarna och blåser bort det med orden: »till hafs!» eller »upp i luften!» och därmed skall då uttryckas ett bekräftande eller bedyrande. I bildlig mening betyder sedan uttrycket
