mera än tre dagar har du varit på vägen härifrån till Toboso och hit igen, fastän det är mera än trettio mils afstånd dit. Därför menar jag att den lärde svartkonstnär, som sköter om mina angelägenheter och är min vän, — ty nödvändigt finnes och måste finnas en sådan, vid äfventyr att jag annars ej vore en rätt vandrande riddare, — jag säger alltså, att just denne måtte ha hulpit dig att komma fort, utan att du märkte det; ty det finnes så beskaffade trollkarlar, som taga en vandrande riddare medan han sofver i sin säng, och, utan att han vet huru eller på hvad sätt, vaknar han morgonen därpå mera än tusen mil från det ställe, där han var på kvällen. Och vore det icke för detta, så skulle de vandrande riddarne ej kunna hjälpa hvarandra i sina farligheter, såsom de göra vid hvarje tillfälle. Så t. ex. kan en riddare i Armeniens berg vara inbegripen i strid med en drake eller med något annat hiskeligt odjur eller med en annan riddare och kan komma till korta i kampen och redan vara i dödens käftar, då, innan man vet ordet af, där visar sig högt uppe på en sky eller på en brinnande vagn en annan riddare, som är hans vän och som kort förut befann sig i England; denne hjälper honom och frälsar honom från döden, och samma afton sitter riddaren hemma hos sig och äter sin kvällsvard med god smak, och vanligtvis är det ändå ett par tre tusen mil från det ena stället till det andra. Och allt detta sker genom dessa visa häxmästares skicklighet och lärdom, hvilka hafva de manhaftiga riddarne under sitt skydd. Så att, min käre Sancho, jag har visst icke svårt för att tro, att du på så kort tid hunnit fram och tillbaka häremellan och Toboso, enär, som sagdt, någon vänligt sinnad trollkarl säkert förde dig flygande genom luften, utan att du märkte det.»
— »Så var det väl, sade Sancho; ty minsann lade inte Rocinante i väg, som om han varit en zigenaråsna med kvicksilfver i öronen.»[1]
— »Ja, visst hade han kvicksilfver, sade D. Quijote, och en skock afgrundsandar till på köpet, ty de äro väsen som resa och låta allt hvad de vilja resa med, utan att känna någon trötthet! Men låtom oss nu lämna detta åsido, och säg mig: Hvad tycker du att jag bör göra med hänsyn till det min härskarinna ålägger mig, att jag skall besöka henne? Ty, ehuruväl jag inser att jag är förpliktad att uppfylla hennes bud, så ser jag mig också urståndsatt därtill på grund af det löfte jag gifvit denna prinsessan, som reser med oss, och ridderskapets lagar tvinga mig att sätta mitt gifna ord fram-
- ↑ Zigenare drefvo då för tiden stor hästhandel och voro, liksom sina yrkeskamrater i alla tider, illa beryktade för de knep, hvarmed de förstodo att för en stund gifva dåliga krakar utseende af att vara mycket bättre än de verkligen voro. Så lade de kvicksilfver i öronen på dem, för att egga dem att springa raskt, och detta knep lär än i dag användas af hästskojare vid marknader, som hållas på mycket närmare håll än i Spanien.
