goda; kort sagdt, på min befallning vardt han lösbunden, och jag tog ed af bonden att han skulle taga gossen med sig och betala honom real för real, och det med ränta. Är icke allt detta sant, Anders min gosse? Märkte du ej med hvilken myndighet jag befallde honom det och hur ödmjukt han lofvade att göra allt hvad jag honom tillsade, anbefallde och ålade. Svara, var icke blyg, tala utan fruktan; säg för herrskapet här allt hvad som tilldrog sig, på det man må inse och beakta, hurusom det verkligen är så nyttigt som jag påstår, att det finnes vandrande riddare på vägarne.»
— »Allt som Ers Nåd har sagt är ganska sant, svarade pojken; men slutet af saken utföll alldeles i motsats till hvad Ers Nåd föreställer sig.»
— »Hvad vill det säga? alldeles i motsats? genmälde D. Quijote; således har bonden icke betalat dig?»
— »Det var icke nog med att han inte betalte mig, svarade pojken; utan, när Ers Nåd kommit ut ur skogsdungen, och vi voro ensamma, band han mig om igen vid samma ek och piskade mig ånyo så pass, att jag vardt så hudflängd som en ann’ Sankte Bartolomeus[1]; och för hvart rapp han gaf mig, sade han mig något glåpord och någon kvickhet för att håna Ers Nåd, så att, hade det inte gjort så ondt som det gjorde, skulle jag hafva skrattat åt hvad han sade. Kort sagdt, han tilltygade mig så att jag ända tills nu har varit på ett sjukhus för att få bot för det onda, som den elake bonden då tillfogade mig. Allt detta är Ers Nåd skuld till, ty, om ni hade farit er väg fram och inte gett er åstad dit ingen kallade er och inte lagt er i andras angelägenheter, skulle min husbonde hafva nöjt sig med att ge mig ett eller par dussin rapp och sedan släppt mig och betalt hvad han var mig skyldig. Men då Ers Nåd så utan anledning skymfade honom och sade honom så många fula ord, upptändes hans vrede, och, som han inte kunde låta den gå ut öfver Ers Nåd, lät han, när han väl såg sig ensam, ovädret brista lös öfver mig så våldsamt, att jag tror jag blir aldrig människa mer i mitt lif.
— »Olyckan var, sade D. Quijote, att jag begaf mig därifrån; ty jag skulle ej hafva aflägsnat mig, förrän jag skaffat dig din betalning. Visst borde jag af lång erfarenhet veta, att ingen bondlymmel håller sitt gifna ord, om han ser att det ej är fördelaktigt för honom att hålla det; men du minnes nog, Anders, att jag svor en ed, att, om han icke betalade dig, jag skulle draga ut att uppsöka honom och att jag skulle
- ↑ Bartolomeus, en af Frälsarens tolf apostlar, skall enligt legenden hafva predikat kristendomen i Ostindien och där blifvit aflifvad medelst hudflängning, eller, som andra påstå, genom korsfästelse med hufvudet nedåt. I Spanien är den förra versionen allmänt gängse, och apostelns namn förekommer tidt och ofta på samma sätt som Anders här använder det.
