50
taga rätt på honom, om han än förstucke sig i hvalfiskens buk.»
— »Det är sant, sade Anders; men det gagnade ingenting till.»
— »Nu skall du få se om det gagnar», sade D. Quijote: och med dessa ord reste han sig skyndsamt och befallde Sancho att sadla Rocinante, som stod och betade, medan de åto. Dorotea frågade honom hvad han ämnade göra. Han svarade henne att han ville uppsöka bonden och tukta honom för hans nedriga beteende samt skaffa Anders hans betalning till sista öret, alla bönder i hela världen till trots och förargelse. Därtill anmärkte hon, att han måtte betänka hurusom enligt sitt löfte till henne han icke finge inlåta sig i något företag, tills hans bragt hennes till slut, och att, då han visste detta bättre än någon annan, han måtte stilla sitt sinne till efter återkomsten från hennes rike.
— »Det är sant, svarade D. Quijote, och Anders måste gifva sig till tåls till återkomsten, såsom ni, señora, säger; men jag svär än en gång och lofvar honom ånyo att icke gifva mig någon ro, tills jag skaffat honom hämnd och betalning.»
— »De där ederna tror jag inte mycket på, sade Anders; hellre ville jag nu hafva något att ta mig fram med till Sevilla än alla världens hämnder. Om ni har något åt mig att äta och ta med mig på vägen, så gif mig det, och Gud vare med Ers Nåd och alla vandrande riddare, och må de sig till straff fara lika väl som de farit med mig!»
Sancho framtog ur sin matsäck en bit bröd och ett stycke ost, gaf det åt pojken och sade: »Håll till godo, käre Anders; oss alla träffar någon del af ert missöde.»
— »Så? hvilken del träffar eder?» frågade Anders.
— »Jo, denna del bröd och ost, som jag ger er, svarade Sancho; ty Gud vet om jag kommer att sakna den eller inte. Ni skall nämligen veta, käre vän, att vi vapendragare åt de vandrande riddarne äro utsatta för rätt mycken hunger och motgång och äfven för andra saker, som bättre låta sig kännas än omtalas.»
Anders tog sitt bröd och sin ost och, när han såg att ingen gaf honom någonting mera, såg han hängfärdig ut och tog vägen mellan benen, som man säger. Just som han gick, sade han ändock till D. Quijote: »För Guds skull, herr vandrande riddare, i fall ni träffar mig en annan gång, om ni så ser att man hugger mig i stycken, så hjälp och bistå
