TRETTIOANDRA KAPITLET.
Hvilket handlar om det som i värdshuset hände D. Quijotes hela sällskap.
Man slutade den smakliga måltiden[1], de sadlade genast öken, och, utan att något anmärkningsvärdt hände dem, anlände de följande dag till värdshuset, som var Sanchos fasa och förskräckelse, och, ehuru han helst icke hade tagit in där, kunde han ej undvika det. Värdinnan, värden, deras dötter och Maritornes, som sågo D. Quijote och Sancho komma, gingo ut och välkomnade dem med stor munterhet; han bemötte dem med värdig tillfredsställelse och tillsade dem att göra i ordning åt honom en bättre säng än förra gången, hvartill värdinnan svarade att, om han betalade bättre än förra gången, skulle hon gifva honom en bädd för furstar. D. Quijote sade att det skulle han göra, och de redde honom därför en tämligen hygglig bädd på samma vindsskulle som sist, och han lade sig genast, ty han var mycket eländig och ej rätt sina sinnen mäktig.
Knappt hade han gått upp till sig, då värdinnan rusade på harberaren, fick tag i hans skägg och ropade: »Vid min salighet om ni längre skall begagna min oxsvans till skägg; ni måste ge mig igen min svans, ty min mans saker slänga omkring på golfvet, så det är en skam åt; jag menar hans kam som jag hade för sed att sticka in i min sköna svans.» Barberaren ville icke gifva den ifrån sig, så mycket hon än drog, tills licentiaten sade åt honom att gifva henne den, ty nu behöfdes icke längre att använda detta konstgrepp, utan han kunde upptäcka sig och visa sig i sin egen skepnad och säga för D. Quijote, att, när de bofaktiga galerslafvarna utplundrade honom, hade han på sin flykt kommit till detta värdshus; och, om han frågade efter prinsessans kammarjunkare, kunde man säga honom, att prinsessan hade skickat denne i förväg för att underrätta folket i hennes konungarike, hurusom hon vore i antågaude och hade med sig allas befriare. Därmed gaf barberaren godvilligt oxsvansen åt värdinnan, och likaså återställde de henne allt tillbehör, som hon hade lånat dem till D. Quijotes befriande.
- ↑ Många hafva ansett originalets la buena comida innehålla en felaktighet, så att t. ex. ordet buena borde ändras till breve, och den senaste tyske öfversättaren bibehåller visserligen den ursprungliga läsarten, men menar att den »naturligtvis» blott bör tagas ironiskt. Men de resande voro hungriga, så pass till och med att, som det hette i förra kapitlet, de icke tillräckligt stillade den starka hunger de alla kände, och under sådana förhållanden är äfven en knapp måltid ändå en god (smaklig) måltid.
