54
Alla i värdshuset förundrade sig högeligen öfver Doroteas skönhet och äfven öfver den som herdegosse klädde Cardenios ståtliga utseende. Kyrkoherden styrde om att man skulle laga i ordning ett mål åt dem af hvad som kunde finnas i värdhuset, och i förhoppning om bättre betalning tillredde värden skyndsamt åt dem en anständig middag. Under tiden sof D. Quijote, och de beslöto att icke väcka honom, emedan han för tillfället hade mera gagn af att sofva än af att äta. Under måltiden språkade de, i närvaro af värden, hans hustru, hans dotter, Maritornes och alla de resande, om D. Quijotes besynnerliga galenskap och huru de hade anträffat honom. Värdinnan omtalade hvad som tilldragit sig med honom och mulåsnedrifvaren; därpå såg hon sig om, i fall Sancho vore tillstädes, och, när hon ej märkte honom, berättade hon hela historien om huru han blifvit hissad, hvaråt de hade ganska roligt.
Men när kyrkoherden sade att riddareböckerna, som D. Quijote läst, hade bragt honom från vettet, yttrade värden: »Jag förstår inte hur det kan vara möjligt; ty sanningen att säga och efter mitt begrepp, finns det då ingen bättre läsning i världen, för jag har här ett par tre stycken jämte några andra papper, och de ha då sannfärdeligen skänkt mig friskt lif, och inte bara åt mig, utan åt många andra med. Ty under skördetiden samlas här på helgdagarna mycket skördefolk, och alltid är det någon som kan läsa, och han får då fatt på en af de här böckerna, och vi slå oss ner omkring honom väl en trettio stycken och lyss på honom med sådant behag, att en rent kan känna sig ung igen.[1] Till minstingen kan jag då säga för egen del att, när jag hör läsas om de väldiga och förskräckliga hugg, som riddarna klämma till med, får jag lust att göra likadant och jag kunde vilja höra på tocket både nätter och dar.»
— »Och jag likadant, sade värdinnan, för jag har aldrig en lugn stund i mitt hus annat än när I lyss på hur någon läser; då är I så införlifvad i det, så att I för tillfället inte kommer ihåg att träta.»
— »Det är allt så det, sade Maritornes; och minsann tycker inte jag också mycket om att höra på de där sakerna, för de äro då bra vackra, och isynnerhet när det berättas, hur den eller den damen sitter under några apelsinträd, och hon och hennes riddare hålla hvarandra i famn, och en sällskapsdam[2] står på vakt åt dem, halfdöd för afund och i stor
- ↑ Egentligen: att det tar tusen grå hår ifrån oss.
- ↑ Med dueña förstods en äldre dam, oftast en änka, som man höll i förnäma spanska hus »for grandeur», som Baretti säger, och hvars viktigaste värf bestod i att på samma gång vara sällskapsdam och hälla uppsikt öfver att den stränga etiketten för de kvinnliga familjemedlemmarnas skick och uppförande ej öfverträddes.
