ängslan. Ja, jag säger då, att allt sådant är så sött som honung.»
— »Nå, hvad tycker ni, min unga fröken?» sade kyrkoherden och vände sig med sitt tal till värdfolkets dotter.
— »Vid mitt samvete, om jag det kan säga, svarade hon; nog lyss jag också på det, och sant är det att, fast jag icke förstår det, tycker jag ändå om att höra på. Men inte tycker jag det är trefligt med de där huggen, som min far har sådant behag i, utan förr då med de klagovisor riddarna uppstämma, när de äro fjärran från sina älskade, ty ibland få de mig sannerligen att gråta, sådant medlidande känner jag för dem.»
— »Således skulle ni väl gärna trösta dem, min unga flicka, om de gräte för er skull?» sade Dorotca.
— »Jag vet inte hvad jag då skulle göra, svarade flickan; jag vet bara att bland de där damerna finns det somliga, som äro så grymma att deras riddare kalla dem för tigrinnor och lejoninnor och tusen andra otäckheter. Ack jesses! jag förstår inte hvad det kan vara för obarmhärtiga och samvetslösa kvinnfolk som, förr än de skänka en blick åt en ärlig karl, låta honom dö eller bli galen. Jag vet inte hvad så mycken tillgjordhet skall tjäna till! Göra de så för att hålla på sin ära, så behöfva de ju bara gifta sig med sina riddare, ty dessa begära intet bättre.»
— »Tyst, barn, sade värdinnan; du tyckes ha bra reda på sådana här saker, och det passar sig inte för flickor att veta och prata så mycket.»
— »När herrn här sporde mig, så kunde jag väl ej annat än svara honom», invände hon.
— »Det är godt, sade kyrkoherden; tag nu hit de där böckerna, herr värd, så får jag se på dem.»
— »Gärna det!» svarade denne, gick in i sitt rum och hämtade därifrån en gammal kappsäck, som hölls igen af en liten kedja; han öppnade den och framtog tre stora böcker samt några papper, som voro skrifna med mycket vacker handstil. Den första bok kyrkoherden slog upp var Don Cirongilio af Thracien, den andra Felixmarte af Hyrcanien[1], och den tredje Den store Fälthöfviltsmannen Gonzalo Hernandez af Cördoba Historia jämte Diego Garcla's af Paredes Lefverne.[2] När prästen läste de två första boktitlarna, vände han sig till barberaren och sade: »Här fattas oss nu min väns hushållerska och hans systerdotter.» — »Ånej göra de ej, svarade barberaren; ty jag också kan kasta dem ned på gården
- ↑ Don Cirongilio af Thracien, författad af Bernardo de Vargas, vara af de galnaste riddareromaner. Felixmarte af Hyrkanien förekom äfven i D. Quijotes bibliotek (se sjätte kapitlet), ehuru då med titeln Florismarte, hvilket var det namn hjälten förde i begynnelsen.
- ↑ Gonzalo Hernandez af Córdoba (1443—1515) gjorde verkligen skäl för sitt ärorika tillnamn El gran Capitan genom mångfaldiga bedrifter i kriget mot Granada och i de af honom ledda spanska fälttågen i Södra Italien. Sedan han flera gånger besegrat Fransmännen och två gånger eröfrat konungariket Neapel, gjorde Ferdinand den Katolske honom till vice-konung i detta land, men blef snart afundsjuk öfver hans stora ära och sökte därför på flerfaldigt sätt att trakassera honom. Så begärde han en gång räkenskap för de stora penningsummor, som Gonzalo emottagit, och denne afgaf då följande räkning:
»1000,000 dukater till kulor och krut.
200,726 duros och 9 realer till munkar, nunnor och tiggare, för att bedja Gud om framgång åt de spanska vapnen.
50,000 dukater till förfriskning åt hären på en bataljdag.
Halfannan million dukater till fångars och sårades underhåll.
10,000 dukater till parfymerade handskar för att bevara trupperna mot stanken af de på valplatsen utsträckta döda fienderna.
160,000 dukater för att låta uppsätta nya och laga gamla kyrkklockor, som tagit skada af att ringas alla dagar för nya segrar.
En million till tacksägelsemässor och Te-Deum.
Tre millioner till själamässor för de döda, och
Ett hundra millioner för mitt tålamod att höra på, huru man fordrar räkenskap åt den, som åt sin konung eröfrat ett rike.»
Berättelsen härom, prydligt präntad och infattad i glas och ram, finnes uppsatt i artillerimuséet i Madrid. — Diego Garcia de Parades (1469—1533) var äfven en tapper och äfventyrlig krigsman; han har, som prästen ganska riktigt säger längre fram, själf författat sin lefnadsbeskrifning.
