56
eller in i spisen, och sannerligen är det icke en mycket duktig brasa?»
— »Så att Ers Nåd vill bränna mina böcker?, sade värden. — »Icke flera, svarade kyrkoherden, än de här två den om D. Cirongilio och den om Felixmarte.» — »Äro då kanske, sade värden, mina böcker kätterska eller flegmatiska, efter ni vill bränna dem?» — »Skismatiska menar ni, min vän, sade barberaren, och ej flegmatiska.» — »Ja väl, genmälde värden; men, vill ni bränna någon, så låt det bli den om den store Fälthöfvitsmannen och om den där Diego García, för hellre låter jag bränna min egen son än någon af de här andra.»
— »Käre vän, sade kyrkoherden, dessa båda böcker innehålla uppdiktade saker och äro fulla af dumheter och galenskaper; men den här om den store Fälthöfvitsmannen är en riktig verklig historia och förtäljer Gonzalo Hernandez’ af Córdoba lefnadsöden, hvilken genom sina många och stora bedrifter gjorde sig värdig att af hela världen kallas den store Fälthöfvitsmannen, ett ryktbart och lysande vedernamn och af honom ensam förtjänadt. Och denne Diego Garcia af Paredes var en förnämlig riddare, bördig från staden Trujillo i Estremadura, en utmärkt tapper krigare och så stark att han med sitt ena finger kunde hejda ett kvarnbjul midt i dess häftigaste fart; han ställde sig en gång vid ena änden af en brygga med sitt tvåhändta slagsvärd och hindrade en hel oräknelig krigshär att komma öfver; han uträttade andra sådana saker, att, om en annan beskrifvit dem lika oförbehållsamt och lidelsefritt som han själf berättar och beskrifver dem anspråkslöst, såsom det höfves en riddare, hvilken författar sin egen krönika, skulle de hafva bragt en Hektors, Achilles’ och Rolands bragder i glömska.»
— »Det var också någonting att komma med!» sade värdshusvärden. »Att ni kan ta så vid er för att karlen stämde ett kvarnhjul! Nej, vid Gud! då skulle Ers Nåd läsa hvad jag hörde om Felixmarte af Hyrkanien: han högg med ett enda tag af fem jättar tvärs öfver veka lifvet, som om de hade varit små leksaksgubbar[1] som barn göra! Och en annan gång rände han emot en öfvermåttan stor och väldig krigshär, i hvilken fanns mer än en million sex hundra tusen man, alla väpnade från topp till tå, och dref dem alla på flykten, som om de hade varit en fårskock! Och hvad skall ni sedan siga om den förträfflige Don Cirongilio af Thracien, som var så tapper och dråplig som man kan se i boken, där det be-
- ↑ Ordagrant: som om det hade varit små munkar af bönor. Ett nöje för barn, hvilket man numera känner blott af detta ställe hos Cervantes, bestod, enligt dennes kommentator Clemencin, däruti, att man skar ut bönorna, så att hylsans spets hängde ned åt ena sidan och föreställde kapuschongen; det öfre stycket af bönan föreställde sedan hufvudet, resten af hylsan kroppen eller rocken.
