rättes att han for på en flod, och då kom där emot honom ur vattnet en eldsprutande drake, och, som han vardt honom varse, kastade han sig öfver honom och satte sig gränsle på hans fjälliga rygg och klämde honom med båda händerna om halsen så våldsamt att, när draken märkte att han var i begrepp att kväfva honom, han ej hade annat råd än att sänka sig till flodens botten och dra den andre med sig, då denne omöjligt ville släppa honom; och, när de kommo dit ner, befann riddaren sig i ett slott och i trädgårdar så vackra att det var ett riktigt underverk, och därpå förvandlades draken till en gammal gubbe, som sade honom så många märkliga ting att en inte kan få höra maken. Säg aldrig ett ord, herre, ty finge ni höra detta, kunde ni bli galen af förtjusning! Jag vill inte ge två styfver för den där store Fälthöfvitsmannen och för den där Diego García, som ni talar om!»
När Dorotea hörde detta, sade hon sakta till Cardenio: »Föga fattas vår värd för att lämna andra delen till D. Quijote.» — »Det tycker också jag, svarade Cardenio; ty, efter hvad han låter förstå, anser han för säkert att allt hvad dessa böckerna berätta tilldragit sig alldeles så som där står skrifvet, och icke ens barfotamunkar[1] skulle få honom att tro något annat.»
— »Betänk, käre vän, begynte kyrkoherden ånyo, att det aldrig har funnits till i världen någon Felixmarte af Hyrkanien eller Don Cirongilio af Thracien eller andra sådana riddare som riddareböckerna förtälja; ty allt sådant är dikt och uppfinning af sysslolösa hufvuden, som sammanskrefro dylika böcker för det ändamål ni själf säger, nämligen att fördrifva tiden, så som ju också ert skördefolk fördrifver den med att höra dem läsas. Jag bedyrar för eder på fullt allvar att aldrig sådana riddare ha funnits till i världen och att sådana dåd och orimligheter aldrig där ha tilldragit sig.»
— »Det kan ni försöka inbilla andra!» svarade värden. »Liksom om jag inte kunde räkna till fem och inte visste hvar skon klämmer mig! Ers Nåd skall inte tro att jag är något barn, för jag är, min själ! inte så dum heller. Det är då lyckadt att Ers Nåd vill få mig att tro, att allt hvad som säges i dessa hederliga böckerna skulle vara galenskaper och osanningar, då de likväl äro tryckta med tillstånd af herrarna i kungliga Rådet[2], liksom de vore folk som skulle tillåta tryckning af en sådan samling lögner och så många slaktningar
- ↑ Barfotamunkar utgjorde ej någon orden för sig, utan funnos inom mångfaldiga af de olika munkordnarne, isynnerhet sådana som ombildat sig efter strängare regel. Ursprungligen berodde väl bruket att gå barfota dels på klimatiska förhållanden, dels och kanske hufvudsakligen på de första munkarnas armod, och, när denna senare orsak icke längre förefanns som tvingande, men bruket ändock följdes, kom detta lätteligen att anses som ett tecken till helighet; så var fallet, särdeles i Spanien, under 16:e och 17:e seklerna. Redan i hednavärlden hade dock bruket att gå barfota funnits såsom tecken till sorg eller till vördnad, som man villa visa gudamakterna, och än i dag iakttages det i österlandet vid besök hos förnäma personer.
- ↑ För ett en bok skulle få tryckas i Spanien, erfordrades en dubbel licencia (tillstånd), nämligen en af de andliga myndigheterna, att boken icke innehöll något som stred mot den katolska religionen eller mot goda seder, och en annan från statens sida, hvilken vänligtvis utfärdades i konungens namn af el Consejo Real och äfven kallades privilegio, emedan den gaf författaren eller boktryckaren förlagsrätt för någon viss tid.
