icke innehöll något som stred mot den katolska religionen eller mot goda seder, och en annan från statens sida, hvilken vänligtvis utfärdades i konungens namn af el Consejo Real och äfven kallades privilegio, emedan den gaf författaren eller boktryckaren förlagsrätt för någon viss tid.
TRETTIOTREDJE KAPITLET.
Hvari berättas novellen om den dåraktiga Förvetenheten.
I Florens, en rik och berömd stad uti Italien i den provins man kallar Toskana, lefde Anselmo och Lotario, två rika och förnäma adelsmän och så goda vänner, att alla som kände dem, i stället för att nämna dem med deras egna namn, kallade dem framför andra »de båda vännerna». De voro ogifta, unga, lika gamla och hade samma lefnadsvanor, och allt detta var tillräcklig orsak för dem att omfatta hvarandra med ömsesidig vänskap. Visserligen var Anselmo något mera benägen för kärleksäfventyr än Lotario, hvilken hänfördes af jaktens nöjen; men, när så bar till, kunde Anselmo åsidosätta sina egna böjelser för att följa Lotario, och Lotario sina för att deltaga i Anselmos; och på detta vis stämde bådas vilja alltid så öfverens, att intet väl ställdt ur kunde gå så regelmässigt.
Anselmo var dödligt förälskad i en förnäm och vacker ungmö i samma stad; hon var dotter till dygdiga föräldrar och själf så dygdig, att han med sin vän Lotarios goda minne, hvarförutan han aldrig gjorde något, beslöt att begära henne till äkta af hennes föräldrar, och han satte det följaktligen i verket. Den som framförde frieriet var Lotario, och han uträttade uppdraget så till sin väns belåtenhet, att denne inom kort såg sig i besittning af hvad han åtrådde, medan äfven Camilla kände sig så lycklig öfver att hafva fått Anselmo till make, att hon oupphörligt tackade Himlen och Lotario, genom hvilkens bemedling en så stor sällhet kommit henne till del.
Alla bröllop pläga vara muntra, och under de första dagarna fortfor Lotario att som vanligt besöka sin vän Anselmos hus, uppbjudande allt hvad i hans förmåga stod för att
