62
glädja honom med hedersbevisningar, fester och nöjen. Men när bröllopet var slut och lyckönskningsvisiterna hos de nygifta ej voro så talrika, började Lotario med flit indraga sina påhälsningar hos Anselmo, emedan han tyckte, som alla förständiga böra tycka, att man icke skall umgås eller vistas i sina gifta vänners hus på samma sätt som när de voro ungkarlar; ty, äfven om ren och sann vänskap ingalunda får eller bör vara misstänksam, är dock en äkta mans ära så ömtålig, att man nästan kan påstå att den kan taga anstöt till och med af egna bröder, och mycket mera då af vänner. Anselmo lade märke till att Lotario sålunda drog sig undan och beklagade sig mycket öfver honom. Hade han vetat, sade han till Lotario, att hans giftermål skulle gifva hans vän anledning att icke umgås med honom som vanligt, skulle han aldrig hafva gift sig; och om de två hade fätt ett så ljuft namn som »de båda vännerna», för det innerliga förhållande, som rådde mellan dem, när han var ogift, bad han nu Lotario, att denne[1] icke, utan någon annan anledning än för att vilja spela försiktig, måtte tillåta att en så bekant och glädjande benämning ginge förlorad, och att, om annars ett sådant talesätt finge äga rum dem emellan, han åter måtte vara som hemma hos sig i Anselmos hus och komma och gå som förr. Därjämte försäkrade han honom, att hans maka Camilla icke hade annan lust eller annan vilja än den han önskade att hon skulle hafva, och att, då hon kände till huru uppriktigt de båda höllo af hvarandra, hon icke visste hvad hon skulle tro om att Lotario sålunda undvek deras hus.
På dessa och många andra föreställningar som Anselmo gjorde för att öfvertala Lotario att som förut umgås i hans hus, svarade Lotario så klokt, förståndigt och förtänksamt, att Anselmo vardt öfvertygad om sin väns goda afsikt, och de aftalade att Lotario skulle komma och äta middag hos honom två gånger i veckan, äfvensom helgdagarna. Men, fastän detta sålunda vardt aftaladt mellan dem, föresatte sig Lotario att icke göra mera däraf än han ansåge vara lämpligast för sin väns heder, enär han skattade dennes goda namn högre än sitt eget. Han sade, och det med rätta, att den äkta man, hvilken Himlen förunnat en vacket hustru, bör lika sorgfälligt akta uppå hvilka vänner han medtager till hemmet, som tillse med hvilka kvinnor hans hustru umgås, ty hvad som icke utföres eller uppgöres på torgen, i kyrkorna, vid offentliga fester och bönefärder, — saker som männen icke alltid böra neka sina hustrur — det aftalas och främjas hos den väninna
- ↑ I somliga öfversättningar tages detta ställe så, som om Anselmo icke kunde tillåta att den gamla benämningen ginge förlorad; men en sådan tolkning är nog ej riktig, äfven om den i rent formellt hänseende låter sig till en viss grad försvaras.
