eller fränka till hvilken mesta förtroendet hyses. Lotario sade också att det vore nödvändigt för hvarje äkta man att hafva en vän, som gjorde honom uppmärksam på alla oaktsamheter i hans förhållande; ty det händer ofta att, för den stora kärleks skull som mannen hyser till hustrun, han ej varnar henne eller, för att icke göra henne ledsen, ej säger åt henne att göra eller låta bli att göra somligt, hvars görande eller underlåtande skulle lända honom till heder eller till förebråelse; gjordes han åter uppmärksam därpå af vännen, kunde han lätteligen råda bot för allt, — Men hvar skall man finna en så förståndig, så trogen och verklig vän som Lotario här fordrar? För visso, icke vet jag det. Dock var Lotario den som med yttersta omsorg och uppmärksamhet aktade på sin väns ära och bemödade sig att inskränka, förminska och afkorta de öfverenskomna dagarna för besök i hans hus, på det att icke den sysslolösa hopen och spejande ögon, som tyda allt till det värsta, skulle taga illa vid sig öfver att en rik ungherre, som därtill var adelsman och af god familj och hade de personliga företräden han trodde sig äga, hade tillträde till en så vacker kvinnas hus som Camilla; ty, ehuru hennes dygd och sedliga värde förmådde lägga tygel på hvarje smädande tunga, ville han dock icke utsätta hvarken hennes eller sin väns goda namn för något tvifvel. Därför upptog och använde han de öfverenskomna dagarna mestadels till andra saker, hvika han föregaf vara oundgängliga. Så förgingo med klagomål å ena sidan och ursäkter å den andra många stunder och stycken af dagen.
Det hände så, att en dag, då båda två gingo och spatserade på en äng utanför staden, yttrade sig Anselmo till Lotario på följande vis: »Du tror väl, käre Lotario, att, med hänsyn till den nåd Gud visat mig genom att låta mig födas af sådana föräldrar som mina voro och genom att med ingalunda njugg hand gifva så väl hvad man kallar naturens som lyckans håfvor, jag icke kan hysa en tacksamhet som motsvarar värdet af det goda jag undfått? framför allt af det att låta mig få dig till vän och Camilla till min maka, två skatter dem jag värderar om icke så högt jag bör, åtminstone så högt jag någonsin kan. Nåväl, med alla dessa fördelar, som vanligen utgöra allt hvarmed människor lefva och kunna lefva nöjda, känner jag mig som den missmodigaste och otrefligaste människa i hela vida världen. Ty nu sedan några dagar pinar och kväljer mig en önskan, som är så sällsam, så utom annat folks vanliga bruk, att jag förvånas öfver mig själf och,
