64
när jag är ensam, anklagar och förebrår mig och bjuder till att nedtysta och dölja den för mina egna tankar; och det har varit mig lika omöjligt att behålla denna hemlighet som om jag afsiktligt sökt att omtala den för alla människor. Och eftersom den ändtligen skall ut, så vill jag nedlägga den i din tystlåtenhets arkiv, i förtröstan på att, under dess skydd och genom den flit du såsom min trogne vän skall använda på att hjälpe mig, jag snart skall se mig fri från den beklämning min hemlighet vållar mig och att genom din omsorg min glädtighet skall stiga lika högt som min misslynthet stigit genom min dårskap».
I spänd förväntan hade Anselmos ord försatt Lotario, och han kunde ej förstå hvad en så lång förberedelse eller inledning skulle gå ut på; men ehuru han i sitt sinne tänkte fram och tillbaka på, hvad det kunde vara för en önskan som så djupt plågade hans vän, träffade han alltid långt ifrån det rätta. För att nu komma fort ur den oro, som denna väntan förorsakade honom, sade han till Anselmo, att denne beginge en uppenbar förolämpning mot deras bepröfvade vänskap genom att söka några omsvep för att förtro honom sina lönligaste tankar, enär han ju kunde vara förvissad om att han af Lotario kunde lofva sig antingen goda råd för att fortfarande bära på dem eller medel för att bringa dem till verkställighet.[1]
— »Det är sant, svarade Anselmo; och med sådan tillförsikt vill jag säga dig, käre Lotario, att den önskan som förföljer mig är att erfara, om min maka Camilla är så dygdig och fullkomlig som jag tror, och jag kan ej få visshet härutinnan annat än genom att pröfva henne på ett sådant sätt, att profvet uppenbarar halten af hennes dygd, liksom elden visar guldets; ty jag håller före, min vän, att en kvinna ej är dygdig annat än i samma mån som hon frestas af kärleksanbud, och att endast den är stark, som ej gifver efter för enträgna älskares löften, skänker, tårar och ständiga efterhängsenhet. Ty hvad är det att tacka för att en hustru är dygdig, om ingen manar henne att vara dålig? Hvad är det för märkvärdigt att den är ärbar och rädd om sig, hvilken man ej gifver tillfälle att slå sig lös? och som vet att hon har en man, hvilken, vid första snedsprång han kommer på henne med, tar lifvet af henne? Så att den som är dygdig af fruktan eller af bristande tillfälle, henne vill jag icke skatta så högt som den, hvilken, omhvärfd af frestelser och förföljelser, kommit ifrån dem med segerkransen. Af dessa skäl och
- ↑ Ett mycket omtvistadt ställe. I de två äldsta upplagorna, som båda trycktes samma år 1605, lyder originalet sålunda: se podia prometer de él, ó ya consejos para entre ellos, ó ya remedio para cumplirlos (los = los pensamientos de Anselmo), och meningen skulle då vara, att Anselmo af sin vän kunde vänta sig antingen råd för deras inbördes förhållande eller medel för att bringa dem till utförande. Men i tredje originalupplagan (1608) ändrades de båda kursiverade orden till entretenellos såsom det redan skett i Bryssel-eftertrycket af föregående år, och denna läsart ger en afgjord bättre mening än den förra: Anselmo kunde vara viss att Lotario skulle gifva honom goda råd för att han fortfarande skulle kunna bära på dessa lönliga tankar, (sin hemlighet), om hvilka han nyss förut sagt, att det var honom lika omöjligt att behålla dem för sig själf som om han afsiktligt sökt att omtala dem för alla människor. Det är sant att man i allmänhet icke bör afvika från en första upplaga; men å andra sidan får man ej glömma att just med Cervantes’ D. Quijote det undantagsförhållande inträffar, att tredje originalupplagan har nästan större vitsord än de två föregående, emedan det är den enda som blifvit på tryckningsorten genomsedd af författaren själf.
