68
niskohamn; de, som företagas för världens skull, äro handlingar af män, som draga fram öfver så många oändliga haf, genom så många skilda klimater och främmande folkslag för att förvärfva hvad man kallar lyckans håfvor; och de som företagas för Gud och världen samfäldt, äro bragder af tappra krigare, som på den fientliga fästningen knappt upptäcka en öppning så stor som hålet efter en kanonkula, förrän de, med åsidosättande af all fruktan, utan långt besinnande och utan att akta på den uppenbara fara som botar dem, flygande på längtans vingar att kämpa för sin tro, sitt fosterland och sin konung, oförfäradt kasta sig in midt ibland tusen dödar, som vänta dem från motsatta sidan. Dessa äro de saker som pläga företagas, och det är heder, ära och gagn med att företaga dem, ehuru de äro förbundna med mångfaldiga olägenheter och faror; men det som du säger dig vilja företaga och sätta i verket, skall hvarken lända till Guds ära eller förskaffa dig lyckans håfvor eller rykte bland människor. Ty, om du också lyckas därmed efter önskan, så blifver du hvarken gladare eller rikare eller anseddare för det; och, om du misslyckas, skall du se dig i det största upptänkliga elände, enär det då icke skall båta dig att tänka, att ingen känner den olycka som vederfarits dig, ty för att plåga och rent fördärfva dig är det tillräckligt att du själf känner den. Och för att bekräfta sanningen häraf, vill jag uppläsa för dig en stanz, som den berömde skalden Luis Tansilo[1] författat och som står i slutet på första delen af hans »Den Helige Petri Tårar», så lydande:
s’en dagens stjärna fram ur östern gått,
om ock hans synd af nattens skuggor döljes
och mänskoöga ej den skåda fått.
Så ädelt sinne utaf ånger följes,
om ock för världen okändt är dess brott,
och blygselkänslan uti hjärtat bränner,
fast himlen blott och jord dess felsteg känner.
Du skall sålunda icke undgå din smärta genom dess
förhemligande; fastmer skall du oupphörligt nödgas gråta om
icke ögats tårar, dock blodiga tårar från hjärtat, sådana som
den enfaldige doktor grät, om hvilken vår skald förtäljer att
han anställde det bekanta bägarprofvet, hvilket den kloke
Rinaldo visligen aktade sig att göra.[2] Ty, om också detta är
uppdiktadt af skalden, innehållas dock däri hemligheter af
betydelse för det sedliga lifvet, värda att uppmärksammas, be-
- ↑ Denne Tansello, en på sin tid berömd italiensk skald, född i Nola 1510 och död i Gaeta 1570, var författare till några icke vidare uppbyggliga skaldeverk, för hvilka han ville betyga sin ånger genom det i texen i nämnda arbetet, som är en episk dikt i femton sånger och flera gånger blifvit öfversatt till spanska. Enligt Braunfels är den citerade stanzen den fjärde i femte sången.
- ↑ Historien om bägaren, allmänt bekant i medeltidslitteraturen, återfinnes äfven hos Ariosto, hvilken Lotario såsom italienare kallar vår skald, uti hans Rasande Roland XXXXII: 71—73, 97—104 och XXXXIII: 6—49. Rinaldo kommer till en riddare, som vid bordet räcker honom en förtrollad bägare och säger honom, att hvem som kunde dricka därur, hans hustru vore trogen, men vore hon otrogen, så utspilldes vinet och runne ned för kläderna. Rinaldo afböjer att göra försöket, emedan han icke kunde vinna något därpå, i fall hans gemåls trohet bekräftades, men väl förlora, om motsatsen inträffade. Härvid är dock värden ingalunda någon »enfaldig doktor», utan en riddersman. Men litet längre from i sistnämnda sång, st. 72—143, berättas en liknande, men ännu värre historia, och i den förekommer ganska riktigt en doktor, vid namn Anselmo, som visserligen ej har något med bägarprofvet att göra, men ändock hängifver sig åt en förvetenhet, som — på annat vis — slår illa ut för honom.
