72
äktenskapets heliga sakrament med sådana band, att endast döden kan upplösa dem. Och så stor kraft och verkan har detta sakrament, att det gör två skilda personer till ett och samma kött och med dygdiga makar gör ännu mera, i det att, fastän de äro två själar, de dock icke hafva mer än en vilja. Och häraf kommer sig att, såsom hustruns kött är ett med mannens, så falla äfven de fläckar hon får eller de fel hon låter komma sig till last tillbaka på mannens kött, äfven om, som sagdt, han icke gifvit någon anledning till olyckan. Ty, liksom en smärta i foten eller någon annan kroppslem kännes i hela kroppen, emedan den i sin helhet är ett och samma kött, och hufvudet således förnimmer en skada på fotknölen utan att hafva förorsakat densamma, sammalunda varder mannen delaktig i hustruns vanära, emedan han är ett med henne. Och såsom all både ära och vanära i denna världen beror och härleder sig af kött och blod, och en dålig hustrus vanära är af detta slag, så måste nödvändigt mannen få någon del däraf lådande vid sig och hållas för vanhedrad, oaktadt han ej har vetskap därom. Betänk alltså, Anselmo, den fara för hvilken du utsätter dig, då du vill grumla din kyska makas sinnesfrid, betänk för hvilken tom och otillbörlig förvetenhets skull du vill uppröra de lidelser som nu slumra stilla i din kyska makas bröst; besinna att hvad du kan hoppas vinna är obetydligt, men hvad du skulle förlora är så stort, att jag vill låta det vara osagdt, emedan jag saknar ord för att framhålla dess fulla värde. Men, om allt hvad jag har sagt ej förslår för att afvända dig från ditt onda förehafvande, kan du gärna söka dig ett annat redskap för din blygd och vanära, ty jag ämnar icke blifva det, äfven om jag därigenom skulle mista din vänskap, hvilket vore den största förlust jag kan tänka mig.»
När han sagt detta, tystnade den dygdige och kloke Lotario, och Anselmo stod så förlägen och tankfull, att han på en lång stund ej kunde svara ett ord. Men ändtligen sade han till honom: »Du har sett, käre Lotario, med hvilken uppmärksamhet jag har lyssnat till allt hvad du velat säga mig, och af dina ord, exempel och liknelser har jag insett så väl din stora klokhet som den utomordentliga och sanna vänskap du hyser; jag inser och erkänner likaledes att, om jag icke lyssnar till ditt råd, utan följer min egen mening, flyr jag undan det goda och löper efter det onda. Detta medgifves, men du måste betänka att jag nu lider af samma sjukdom, som kvinnor emellanåt plägar ha, i det de få lystnad efter att
