74
för henne, samt att skrifva verser till hennes lof, och ville Lotario ej själf ha besvär med att författa dem, skulle han göra det. Allt förklarade sig Lotario beredd till, ehuru visserligen i annan afsikt än Anselmo trodde.
Sedan de aftalat detta, återvände de hem till Anselmo, där de träffade Camilla, som i ängslan och oro väntade på sin man, emedan han den dagen dröjt längre än vanligt att komma. Lotario gick till sitt hem, och Anselmo stannade i sitt, lika belåten som Lotario var tankfull, emedan han icke visste hvad han skulle hitta på för att komma lyckligt ifrån denna obehagliga tillställning. Men samma natt uttänkte han ett sätt att narra Anselmo utan att kränka Camilla, och dagen därpå gick han till middag hos sin vän och vardt vil emottagen af Camilla, som bemötte och behandlade honom med största vänlighet, emedan hon väl kände den innerliga tillgifvenhet som hennes man hyste för honom. Sedan de slutat middagen och bordet var afdukadt, bad Anselmo sin vän att stanna kvar hos Camilla, medan han gick ut för ett angeläget göromål; inom halfannan timme skulle han vara tillbaka. Camilla bad honom att icke gå, och Lotario erbjöd sig att göra honom sällskap, men ingenting hjälpte med Anselmo; tvärtom enträgnades han med Lotario att denne måtte stanna och invänta honom, enär han hade en sak af stor vikt att afhandla med honom. Han sade också åt Camilla att ej lämna Lotario ensam till hans återkomst. Kort sagdt, han förstod så uppfinningsrikt skildra huru nödigt (och onödigt!) hans bortgående var, att ingen hade kunnat märka hans förställning.
Anselmo gick, och Camilla och Lotario blefvo ensamma sittande vid bordet, ty allt husfolket hade gått att spisa middag. Lotario såg sig nu på den stridsplats hans vän önskade och med fienden framför sig, hvilken blott med sin skönhet hade kunnat besegra en hel skvadron af väpnade riddare. Betänken om Lotario hade anledning att känna fruktan för en sådan fiende! Han gjorde emellertid ingenting vidare än att han stödde armbågen mot stolkarmen och flata handen mot kinden samt bad Camilla om ursäkt för sin ohöflighet, under förebärande att han ville hvila litet tills Anselmo återkomme. Camilla svarade att han skulle hvila bättre i förmaket[1] än på stolen, och bad honom därför gå dit in för att sofva; men det ville icke Lotario, utan satt och slumrade där han var, tills Anselmo kom tillbaka.
När denne fann Camilla i sitt rum och Lotario sofvande trodde han att, efter han dröjt så länge, de två redan hade haft
- ↑ I originalet står estrado, med hvilket ord i äldre tider betecknades en plats som var ett steg högre än de andra rummen och betäckt med mattor; där plägade husets damer sitta eller hvila sig på utbredda kuddar och dynor.
