78
Ansalmo reste, och följande dagen infann sig Lotario i hans hem, där han af Camilla mottogs vänligt och artigt; dock uppehöll hon sig aldrig på något ställe, där Lotario kunde träffa henne mellan fyra ögon, ty hon gick ständigt åtföljd af sina tjänare och tjänarinnor, särskildt af en sin kammarjungfru, vid namn Leonela, som hon höll mycket af, emedan båda två som flickor växt upp tillsammans i Camillas föräldrars hus, och, när denna gifte sig med Anselmo, hade hon tagit henne med sig. Under de tre första dagarna talade Lotario icke med henne, ehuru han kunnat göra det, när bordet afdukades och folket gick att äta i största hast, såsom Camilla befallt. Leonela hade till och med fått tillsägelse att äta före Camilla och att aldrig vika från hennes sida; men hon, hvars tankar lekte mera på andra och roligare saker och som behöfde dessa stunder och detta tillfälle för att sysselsätta sig med sina nöjen, uppfyllde icke alltid sin härskarinnas bud, utan lämnade dem ensamma, liksom det varit därom hon fått befallning. Camillas ärbara utseende, allvarsamma uppsyn och den värdiga hållningen af hela hennes personlighet var emellertid sådan att den lade en tygel på Lotarios tunga; men det goda som Camillas många utmärkta egenskaper åstadkommo, i det de ålade Lotario tystnad, lände snarare till skada för dem båda, ty, om än tungan teg, hade tanken fritt lopp och tillfälle att stycke för stycke granska Camillas utomordentliga skönhet och förträfflighet, som voro tillräckliga att tända kärlek hos en marmorbild, och huru mycket mera då i ett hjärta af kött och blod. Så ofta Lotario fann tid och tillfälle att tala med henne, betraktade han henne och tänkte på huru älskvärd hon var. Dessa tankar började småningom ett anlopp mot det undseende han hyste för Anselmo, och tusen gånger ville han lämna staden och begifva sig någonstädes, där Anselmo aldrig skulle få återse honom, eller han Camilla; men redan förhindrades han därifrån och kvarhölls genom nöjet af hennes åskådande. Han gjorde våld på sig och kämpade med sig själf för att förhärda sig mot och glömma den känsla, som dref honom att betrakta Camilla: när han var ensam, anklagade han sig för sitt vansinne, kallade sig en dålig vän, ja en dålig kristen; han anställde pröfningar och jämförelser mellan sig och Anselmo, och resultatet af dem alla var att han sade till sig själf, att Anselmos dårskap och blinda tillförsikt vida öfverstego hans egen trolöshet och att om han lika visst hos Gud som inför människor funne ursäkt för hvad han ämnade göra, behöfde han icke frukta något straff för sin skuld.
