men rena från beblandning med någon illa beryktad stam[1] och, som man plägar säga, kristna af forno[2], ja så fornåldriga att deras rikedom och präktiga lefnadssätt så småningom hålla på att förvärfva dem frälse, eller till och med ridderlig rang. Hvad de skattade som sim största rikedom och bästa adel var dock att äga mig till dotter; och, då de icke hafva någon annan arfvinge, så, emedan de voro föräldrar och kärleksfulla sådana, vardt jag en af de mest bortklemade flickor som föraldrar någonsin bortklemat; jag var den spegel hvari de beskådade sig, deras ålderdoms stöd och målet för alla deras önskningar, som de sträckte himmelshögt och från hvilka, efter de alltid ville det bästa, mina icke skilde sig det minsta. Liksom jag härskade öfver deras hjärtan, så gjorde jag det äfven öfver deras förmögenhet. Af mig antogs och afskedades tjänstefolket; förslag och räkningar öfver utsäde och skörd gingo genom mina händer; jag förde bok öfver oljekvarnarna, vinpressarna, antalet af nötkreatur och småboskap samt af bikupor, med få ord, öfver allt hvad en så förmögen landtman som min far kan äga och äger; jag var förvalterska och husmoder, och var det med sådan ifver å min sida och sådan belåtenhet å deras, att jag näppeligen kan säga för mycket därom. De stunder af dagen som återstodo mig, sedan jag anvisat rättarna, drängarna och de andra daglönarna hvad de hade att göra, använde jag till arbeten, hvilka för unga flickor äro lika passande som oumbärliga och som man har tillfälle att öfva med synålen, knyppeldynan och isynnerhet med spinnrocken. Och om jag stundom, för att förfriska mitt sinne, lämnade dessa arbeten, så roade jag mig med att läsa någon andaktsbok eller att spela på harpa, ty erfarenheten lärde mig att musik lugnar hjärtats oro och lindrar de sorger som födas i själen. Detta var således mitt lefnadssätt i föräldrahemmet, och, om jag så omständligt berättat detsamma, så har det icke skett på skryt eller för att låta förstå att jag är rik, utan på det man må se huru alldeles oförvålladt jag råkat ur min skildrade lyckliga ställning i den olycksaliga, hvari jag nu befinner mig.»
»Under det jag tillbragte mitt lif med så många sysselsättningar och i en sådan afskildhet att den kunde jämföras med ett klosters, utan att, som jag trodde, vara sedd af någon annan än husets tjänstefolk, — ty de dagar jag gick till kyrkan, skedde det så tidigt på morgonen, i sällskap med min moder och pigorna, och själf var jag så beslöjad och sedesam, att mina ögon knappt sågo mera af marken än den fläck där
- ↑ Någon illa beryktad stam, d. ä. morer eller judar.
- ↑ Än i dag kan man få höra spaniorer, visserligen oftast på skämt, berömma sig af att vara cristianos biejos ranciosos, gamla härskna kristna, d. ä. förmodligen så gamla kristna, att de röja sig som sådana redan på långt håll. Jämf. tjugonde kapitlet not. 6.
