Slutligen kom det därhän att Camillas skönhet och förträffliga egenskaper i förening med den läglighet som den enfaldige äkta mannen gifvit honom i händerna, alldeles besegrade Lotarios rättskänsla; han frågade icke efter något annat än det hvartill hans lidelse dref honom, och tre dagar efter Anselmos bortresa, därunder han oupphörligt kämpat mot sina begär, började han ansätta Camilla, så häftigt upprörd och med så kärleksglödande ord att hon vardt alldeles bestört och ej gjorde annat än att hon steg upp och gick in i sitt rum utan att svara honom ett ord. Men oaktadt denna köld nedslogs icke hos Lotario hoppet, som alltid vaknar samtidigt med kärleken; tvärtom vardt honom Camilla ännu kärare.
Hon å sin sida, som hos Lotario funnit hvad hon aldrig förmodat, visste ej hvad hon skulle taga sig till; men, då hon tyckte att det hvarken var rådligt eller rätt gjordt att lämna honom tid och tillfälle till ett nytt samtal, beslöt hon att redan samma kväll — såsom hon ock gjorde — affärda en sin tjänare med ett bref till Anselmo af följande lydelse:
Noter.
1 I somliga öfversättningar tages detta ställe så, som om Anselmo icke kunde tillåta att den gamla benämningen ginge förlorad; men en sådan tolkning är nog ej riktig, äfven om den i rent formellt hänseende låter sig till en viss grad försvaras.
2 Ett mycket omtvistadt ställe. I de två äldsta upplagorna, som båda trycktes samma år 1605, lyder originalet sålunda: se podia prometer de él, ó ya consejos para entre ellos, ó ya remedio para cumplirlos (los = los pensamientos de Anselmo), och meningen skulle då vara, att Anselmo af sin vän kunde vänta sig antingen råd för deras inbördes förhållande eller medel för att bringa dem till utförande. Men i tredje originalupplagan (1608) ändrades de båda kursiverade orden till entretenellos såsom det redan skett i Bryssel-eftertrycket af föregående år, och denna läsart ger en afgjord bättre mening än den förra: Anselmo kunde vara viss att Lotario skulle gifva honom goda råd för att han fortfarande skulle kunna bära på dessa lönliga tankar, (sin hemlighet), om hvilka han nyss förut sagt, att det var honom lika omöjligt att behålla dem för sig själf som om han afsiktligt sökt att omtala dem för alla människor. Det är sant att man i allmänhet icke bör afvika från en första upplaga; men å andra sidan får man ej glömma att just med Cervantes’ D. Quijote det undantagsförhållande inträffar, att tredje originalupplagan har nästan större vitsord än de två föregående, emedan det är den enda som blifvit på tryckningsorten genomsedd af författaren själf.
3 Den Vise är Salomo, och det anförda stället återfinnes i Ordspråksbokens 31 kap. 10 vers, nämligen sådant det lyder i Vulgata; enligt vår
